Första gången jag körde en Triumph Speed Triple var under mitten av 1990-talet, och jag älskade det. Sedan den första versionen av Speed Triple lanserades år 1994 har Triumphs populära nakenmodell blivit allt busigare, men samtidigt också betydligt mer sofistikerad. Johan Ahlberg har provkört 2018 års Triumph Speed Triple RS.

Inför 2018 har Triumph lanserat modellerna Speed Triple S och RS, som fått mängder av nyheter. Bland annat uppges radtrean på 1050 kubikcentimeter fått 105 nya motorkomponenter, och där motorn har blivit starkare, 150 hästkrafter vid 10500 varv per minut (7% mer än tidigare), och vridmomentet ökat till 117 Newtonmeter som mest vid 7150 varv per minut, vilket är 4 procent mer än föregångaren. Samtidigt lär Speed Triple RS ha bantats med 3 kilogram, och elektroniken förädlats med en ny TFT-instrumentering med 5-tums färgskärm.

Motorerna hos Speed Triple S och RS är identiska. I båda fallen är det en trecylindrig radmotor på 1050 kubikcentimeter, med elektronisk ”Ride-by-wire” gasreglering, elektronisk bränsleinsprutning, slirkoppling och sexstegad växellåda. Cylindertoppen har modifierats, kompressionsförhållandet har ökats från 12.25:1 till 12.92:1, kolvarna är av ny modell och cylinderfodren med dess Nikasil-foder uppges vara lättare än tidigare. Dessutom finner vi en mindre startmotor, som precis som generatorn och batteriet bantats på vikt. Vidare har oljekanalerna dragits om, vilket resulterat i att de tidigare externa oljeledningarna försvunnit. Allt som allt räknar Triumph upp till 105 nya eller uppdaterade delar hos årets Speed Triple-motor.

Det nya avgassystemet av 3-1-2-modell är i båda fallen tillverkade i rostfritt, men där ljuddämparen hos S-versionen är av rostfritt medan den hos RS-versionen är av titan med ändkåpa av kolfiber.

Speed Triple S kommer med anpassningsbar ABS, justerbar antispinn, körlägen (Rain, Road, Sport, Rider), Immobiliser, TPMS-redo (däcktryckskontroll) och USB-ladduttag. RS-versionen har justerbar kurv-ABS, quickshifter (för kopplingslösa upp- och nerväxlingar), anpassningsbar antispinn, fem körlägen (Rain, Road, Sport, Track, Rider), TPMS-redo, USB-ladduttag, nyckellös ”Keyless” tändning med Immobiliser och elektroniskt styrlås.

Ramen är tillverkad av aluminium, och aluminium-svingarmen är av enkelsidig modell med excentrisk kedjejustering. Hos S-versionen kommer de fullt justerbara fjädringskomponenterna från Showa (43 mm upp-och-ner-vänd framgaffel med 120 mm fjädringsväg och enkelstötdämpare bak med 130 mm fjädringsväg). RS-versionen har förädlats med fullt justerbar Öhlinsfjädring (43mm NIX upp-och-ner-vänd framgaffel med 120 mm fjädringsväg och TTX36 stötdämpare bak med 130 mm fjädringsväg).

 

Bromsarna fram kommer från Brembo, med dubbla 320-millimeters bromsskivor och radiellt monterade fyrkolvsok. Bak sitter 320 millimeters bromsskivor och tvåkolvsok från Nissin på plats. Som jag nämnt tidigare kommer S-versionen med anpassningsbar ABS och RS med ställbar kurv-ABS.

 

I båda fallen är chassimåtten identiska. Däremot uppges Speed Triple S (192 kg) väga tre kilogram mer än RS-modellen (189 kg).

 

Bensintanken uppges rymma 15.5 liter bränsle, vilket ger en räckvidd på närmare 30 mil om du kör så bränslesnålt som bara är möjligt.

 

Instrumenteringen innehåller allt det senaste, och trots den avancerade tekniken är det tämligen enkelt och smidigt att hålla koll på och växla mellan olika menyer, och utföra ändringar. Här finns möjlghet att välja mellan olika körprogram, där S-versionen erbjuder – rain, road, sport och ”rider” medan RS dessutom har ett dedikerat bankörningsläge ”Track”. I regnläget ”Rain” minskas toppeffekten till 100 hästkrafter samtidigt som känsligheten hos antispinnsystemet ökas, i övriga lägen är toppeffekten oförändrat (150 hk) men där bland annat känsligheten hos antispinnsystemet varierar mellan de olika körprogrammen. Totalt sett fungerar det bra, och jag gillar hur systemet häjlper mig utan att ”störa” körningen allt för påtagligt. Jag gillar också att Triumph valt att satsa på styrreglage med bakgrundbelysning, vilket underlättar att finna rätt knapp vid mörkerkörning.

 

När jag lämnar havet bakom mig för att bege mig norröver, upp i bergen, slås jag tämligen omedelbart över kraften hos motorn. Den härliga radtrean erbjuder märkbart mer kraft från omkring 4000 varv per minut och hela vägen upp tills motorns ”rödstreck” vid 11250 varv per minut. Motorn varvar upp supersnabbt, med en väl avstämd gasrespons. Det finns flera olika körprogram att välja mellan, där motorcykelns styrdator kliver in och styr upp körningen mer eller mindre, beroende på mina val. Arrow-piporna är standard hos RS-modellen, och det djupa brölet när jag växlar ner och ger gas är underbart. Fånigt kan tyckas, men onekligen lika underbart för det.

Tempot är snart rejält upptrissat på de underbart välkurvade bergsvägarna. Det svänger så pass mycket, i kombination med ständiga gaspåslag och häftiga inbromsningar, att jag börjar känna mig åksjuk. Helt snurrigt, men så pass kurvig och intensiv var körningen. Efter ett kortare fikastopp bar det av vidare på lite snabbare, större bergsvägar, där det stundtals gick rejält fort, och Speed Triple fortsatte att imponera. Trots den höga farten, och många häftiga högfartsböjar, höll fjädringen måttet på alla sätt och vis. Grundinställningen hos fjädringen är sportigt fast, samtidigt som den erbjuder bra komfort. Och skulle jag vilja, så finns gott om justeringsmöjligheter. Apropå komfort så är faktiskt Speed Triple en tämligen skön hoj att köra. Visst gör fartvinden sig påmind i högre hastigheter, men utan jobbig turbulens eller annat stök.

Efter en avslutande högfartssektion är jag framme vid Almeria-banan, som sedan en tid har fått en syskon-slinga. På banan intill den klassiska Almeria-slingan, som jag ska köra på pågår en febril bankörningsverksamhet. Stämningen är på topp, och jag ser verkligen fram mot att få lägga några varv på den tekniskt krävande banan med nya Speed Triple RS. Det är visserligen inte en banhoj, men här erbjuds goda möjligheter att testa motorcykelns prestanda till gränsen för vad jag klarar. Men först en kort paus för att få reda på lite mer om de tekniska nyheterna hos årets Speed Triple-maskiner.

Efter den tekniska genomgången står motorcykeln, med däckvärmare monterade och banläget ”Track” aktiverat, och väntar på mig. Redo att visa vad den går för på Almeria-banan. Banan ligger i stort sett ute i ödemarken, omgiven av berg och olivlundar. Den 4,2 kilometer långa slingan har sju högerkurvor och fem vänsterböjar, som toppas med en närmare 1 kilometer lång raksträcka.

Banan är perfekt för utvärderingen av Speed Triple RS. Den har många tajta böjar, och förutom den sista långa rakan, där hastighetsmätaren visar över 230 kilometer i timmen innan det är dags att fega ur och bromsa ner farten inför den tajta högerböjen före start-och-målrakan, avlöser den ena böjen den andra. Det finns inte många ställen att pusta ut på, utan det är ständigt gaspådrag, inbromsning, nedlägg, för att kort därefter räta upp hojen en aning och ge gas. Så håller det på. Varv efter varv. Underbart.

Speed Triple har alltid varit en motorcykel som jag i stort sett trivts mycket bra med. Nu är känslan bättre än någonsin, på alla sätt och vis. Lek- och busfaktorn är hög.  Jag sitter riktigt bra då jag kör lite mer avslappnat, rakt upp och ner, på landsvägen. Dessutom förstärks den positiva körkänslan under bankörningen, där jag snabbt och ofta byter körställning och flyttar runt på hojen lagom inför alla kurvtagningar. Det känns i stort sett helt naturligt, precis som allt annat under körningen med nya Speed Triple. Växlingar går av bara farten, oavsett om jag väljer att växla med eller utan hjälp av kopplingen (quickshifter sitter på plats), fjädringen funkar perfekt och bromsarna är effektiva och med bra progressiv känsla.

Under årens lopp har jag kört många varv på all världens roadracingbanor, även här på Almeriabanan, men jag är ingen utpräglad roadracingförare. Speed Triple är inte heller en renodlad banhoj, men trivs trots det riktigt bra här. För mig, som älskar att köra naket, och framförallt är fostrad på löst underlag med motorcyklar med breda och raka styren, är körkänslan på topp. Jag gillar det breda styret, som tillsammans med den lätt framåtlutade körställningen ger mycket bra kontroll. Bromsarna bettar grymt fint, med bra känsla. Det känns tryggt, i synnerhet då RS-versionen dessutom är kittad med kurv-ABS, som förhindrar däckslåsning vid allt för kraftig inbromsning i samband med nedlägg. Hela paketet känns stabilt och följsamt, där jag med lätthet korrigerar kursen då det behövs, samtidigt som det känns avslappnat och naturligt även under extremare körning.

Triumph har gjort det igen. Speed Triple RS är en lättkörd och naken busmaskin, som nu blivit bättre och roligare än någonsin.

LÄNK: MER FAKTA OM TRIUMPH SPEED TRIPLE - 2018