Anders Holmqvist begav sig till Portugals västkust för att provköra nya Triumph Street Scrambler. Här kan du ta del av Anders intryck från provkörningen.

I kategorin motorcyklar som går under benämningen ”Scrambler” går generna tillbaka till arvet från retro-motocross. Jag tänker genast på hojar från mitten av 60-talet och filmstjärnor som Steve McQueen där han fräser fram på sin Desert Racer baserad på en 650-kubiks T6 Triumph-motor.

Modellen som presenteras för dagens provkörning heter Street Scrambler där ”Street” kommer från den lite nättare Street Twin-modellen med 900-kubiksmotorn som Scramblern baseras på. Ordet Street är något olyckligt valt kan jag tycka då Scramblern andas mer retro-offroad än street. Jag vill hellre kalla den Scrambler 900 för att göra den rättvisa samt för att knyta ihop den med sitt större syskon Scrambler 1200.

Platsen för provkörningen är de slingrande vägarna ut mot kusten väster om Lissabon i Portugal. Dagen börjar under en blå himmel, men nattens fukt ligger kvar på vägbanan och gör den rikt tjärade asfalten snorhal på sina ställen. Inte minst då vi börjar klättra upp i bergen norr om Lissabon där trädens skugga håller kvar höstfukten långt in på förmiddagen. Trots detta känns Scramblern aldrig nervös. Tvärt om ger den en känsla av fin kontroll i körningen. Det är över lag en snäll hoj som följer dig som förare, som är välbalanserad in och ut ur kurvorna och inte bjuder på obehagliga överraskningar.

Triumph har efter bara två år sen modellen Street Scrambler lanserades 2017 i sin nuvarande form gjort en ganska ordentlig uppdatering av den. Det som märks mest är förstås motorn, med sitt ursprung i modellen Bonneville, som fått 10 hk till på toppen uppe vid maxvarvet. Det ger den tidigare lite blyga motorn en ökning med hela 18% upp till 65 hk på toppvarvet 7500 rpm. För att åstadkomma denna ökning i hästkrafter har man lättat bland annat balansvikter för att även kunna öka maxvarvtalet +500 rpm jämfört med föregående version.

Fortfarande är det inget effektmonster vi pratar om, men motorn saknar inte kraft vid aktiv körning upp längs bergsvägarna. Då färden går i behagligt tempo noterar jag att hojen trivs bäst i ett varvtal kring 3000 rpm. Här tuffar motorn på snudd på helt vibrationsfritt och hojen följer fint vid gaspådrag ut ur kurvorna. Då tempot ökas och inspirationen ger en lite mer aktiv körning vill man gärna upp i varv över 4000 rpm för att plocka fram de där extra hästkrafterna på toppen av registret. Här uppe i varvtalsregistret ger motorn även fin motorbroms inför de tighta kurvorna. Körningen är riktigt kul och jag kan inte låta bli att känna mig som en retro-knutte i någon gammal film.

Instrumenteringen är minimal med endast en stor hastighetsmätare, kan man tycka. Men den är smartare än så. I den digitala displayen instoppad nedanför hastighetsmätarnålen kan man med vänstertummens infoknapp navigera sig fram till olika information. Jag uppskattar att ha varvtalsdisplayen tänd när jag kör aktivt. Det är lite kul att känna hur motorn drar vid de olika varvtalen samt att låta motorn jobba ordentligt upp mot maxgränsen. Det ger en bra kontroll. Men vid lite lugnare körning är det inte så dumt att istället tända upp klockan eller annan information om räckvidd etc.

Andra detaljer man jobbat med i den 2019-års uppdaterade modellen Street Scrambler är sittkomforten, där man höjt sadelhöjden en aning vilket gjort att man fått plats för mer och annan stoppning. Fotpinnarna är också något sänkta och framflyttade för att minska den hopklämda känslan i knäna. Det ger i det stora hela en motorcykel som upplevs riktigt bekväm, trots att den fortfarande är ordentligt låg totalt sett. Jag vill påstå att storleksmässigt passar den snudd på alla förare från de kortaste till de längre än genomsnittet.

Designdetaljer som jag tycker gör skillnad för helhetsintrycket är de tight och snyggt formade avgaskrökarna där de ansluter mot motorn för att sedan fortsätta tight längs hojens högersida. Avgassystemet slutar i dubbla pipor som ger ett överraskande fint ljud ur original-systemet. Det ryter fint ur piporna vid gaspådrag. Trots att båda avgasrören smyger i höjd med knät längs hojens högersida är det inte obekvämt vid sittande körning. Visst, det värmer lite skönt genom avgasrörets värmesköld, men knät får plats utan att behöva peka rakt ut åt sidan. Det är endast vid stående körning som det blir lite trångt och jag blir tvungen att flytta ut högerfoten på halva fotpinnen. Jag är nere på sanden vid klippkanten mot havet och leker lite med hojen. Den beter sig som förväntat och trots de ganska svagt offroad-mönstrade däcken är det kul att sladda runt. Visst, den är ordentligt tung och beter sig inte i närheten av en modern endurohoj, men kul är det i alla fall.

En annan detalj på Street Scramblern är den breddade framgaffeln. Ekerhjulen som ger den lite råa retro scrambler-looken har gjort att man var tvungen att flytta ut bromsoket för att inte ekrarna skulle ta i oket, vilket i sin tur breddade framgaffeln med 30 mm. Det är något som inte alls är negativt för den tuffa och robusta scrambler-känslan.

Bromsoket fram är också uppdaterat till ett 4-kolvsok från Brembo. Det ger en riktigt fin och följsam känsla vid inbromsningarna då det går undan på de krokiga bergsvägarna. Dock upplever jag bakbromsen som näst intill obefintlig. Då det är bitvis halt på den morgonvåta asfalten försöker jag jobba lite mer aktivt med bakbromsen än vanligt, men den gör inte mycket för att få stopp på ekipaget. Så jag får stötta upp ordentligt med frambromsen och ta det lite försiktigare.

Reglaget vid vänsterhanden erbjuder också möjligheten att ställa in olika ”riding modes” utefter väglag och ambition. Under körning kan man växla mellan ”road-” och ”rain-” mode. Inte alls dumt då det fläckvis dyker upp lite fuktig och hal asfalt i skuggade kurvpartier. Det tredje läget ”offroad” där man kopplar ut både traction control och ABS kan man bara skifta till då man står still. Något tokigt kan man tycka då man plötsligt kommer in på en grusväg och inspirerad vill sladda ut bakhjulet. Men Triumph hävdar att myndigheterna kräver traction control och att man endast på detta sätt, stillastående och med dubbel-kvittens i reglaget, kan få en modern cykel som denna godkänd för offroad-läget. Men man vänjer sig snart och har man glömt att lägga i offroad mode från start så gör man det lätt vid första stopp i en vägkorsning, bara så att man kan sladda ut bakhjulet eller lyfta framhjulet i luften när inspirationen plötsligt infaller.

Även om cykeln upplevs som väldigt fin och smidig under körning så är det trots allt en ganska tung klump och man tänker på arvet från retro-motocross. Ordentligt över 200 kg fulltankad och klar får man räkna med. Det gör att man behöver vara på 1:ans växel ock snärta till ordentligt med kopplingen om man vill lyfta framhjulet i luften vid acceleration. Men det är ju kul det också. Och växellådan tycker jag fungerar helt klanderfritt. Både växlingar upp och ned vid aktiv körning samt mjuk crusing känns fint och smidigt. Kopplingen har även fått en mekanism i ingreppet som gör den mer lätt-urkopplad, något som ger en lätt och fin känsla i kopplingshandtaget.

Sammanfattningsvis vill jag ge Triumphs Street Scrambler 900 ett gott betyg. Jag blir personligen riktigt förtjust i hojen och kan lätt se mig själv komma insladdandes till kontoret på Södermalm på en Street Scrambler. Kanske är det inte rätt hoj om man har tuff offroadkörning på agendan. Men att ha den som en riktigt trevlig arbetshäst till vardags, men som även passar utmärkt till långa grusvägssträckor genom Värmland, är nog rätt scenario där retro-motocross-looken blir pricken över i.

Det som också är kul är att Triumph har utvecklat ett ordentligt stort sortiment av tillbehör och eftermarknadsprylar till Street Scrambler. Den hoj som visas upp på presskonferensen är kittad med tillbehör som hög framskärm, bredare styre med vadderad fågelpinne, galler över framlyktan, tunn brun läder-look sadel med rutmönster etc. Allt detta ser helt rätt ut och jag inser att skulle jag skaffa mig en scrambler måste jag nog ha en ordentlig budget för alla tillbehör som lockar för att få till min personliga dröm-stil. Steve McQueen, here i come!

LÄNK: MER FAKTA OM TRIUMPH STREET SCRAMBLER - 2019