Äntligen. Efter över ett halvårs väntan sedan det nordiska kvalet är det äntligen dags. Här i Rotorua, bland de naturliga värmekällorna, har samtliga 22 teamen anlänt, och alla är taggade upp över öronen för starten på den sjunde upplagan av BMW Motorrad International GS Trophy. Lite längre bort står motorcyklarna snyggt uppradade, redo för avfärd, tillsammans med servicebilarna, sjukvårdspersonalens fyrhjulsdrivna bilar och räddningshelikoptern för läkarteamet, som ska följa oss under hela äventyret.

Med undantag för det australiska teamet har ankomsten hit varit frågan om långdistansflygningar för alla deltagare, inte minst våra tre nordiska teammedlemmar (Arto Kallioinen från Finland, Ole Christian Kristiansen från Norge och Ronnie Lundberg från Sverige), som kämpar med att komma till rätta med jetlag efter en närmare två dygns resande över tolv tidszoner. Efter den närmare fem timmar långa bussresan från flygplatsen i Auckland på Nya Zeelands norra ö, har deltagarna haft fullt upp med registrering, läkarkontroller, och att leta rätt på sin personligt namnmärkta BMW F 850 ​​GS (och göra eventuella personliga justeringar).

Sedan var dags att omfamna Nya Zeeland, där vi bland annat välkomnades av det inhemska Maori-folket, inklusive den traditionella utmaningen till nykomlingar – att utföra den världsberömda hakan. Dessutom var det läge att finna en lämplig plats och där ställa upp sitt personliga tunneltält. Samtliga deltagare hade fått varsitt tvåmanna tunneltält, en sovsäck, liggunderlag och diverse andra campingprylar.  Nu var det upp till var och en att hålla ordning på sina prylar, och resa tältet för att få lite välbehövlig sömn.

LÄNK: Mer info om GS Trophy-utrustningen

I årets Internationella GS Trophy tävlade 22 tremanna-team från 25 nationer (Team Kina blev portade i sista stund på grund av Corona-viruset), och precis som i Mongoliet (2018) var två internationella kvinnliga team på plats. Teamen från Nederländerna, Malaysia, Nordafrika och Mellanöstern var med för alla första gången medan Norden ställde upp för andra gången (förra gången i Sydafrika 2010).

KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT SE STÖRRE VERSION

ETAPP 1

Det som nu låg framför deltagarna var åtta dagar och cirka 2400 km äventyrskörning på både Nord- och Sydön. Cirka 60% av rutten var offroad, de återstående 40% på asfalt. Men detta är ett land med knappt fem miljoner invånare - och de flesta av dem är koncentrerade till städernas centrum - så det är i regel inte särskilt mycket trafik ute på vägarna, som slingrar sig fram genom otroliga landskap, nästan alltid kuperade, ofta bergiga.

Rutten startade i Rotorua, på den norra ön, ett område med aktiv vulkanisk aktivitet, och slutade i den alpina äventyrs- och skidorten Queenstown på den södra ön. Längs vägen fick deltagarna gott om tillfällen att njuta av naturen och kulturen på dessa avlägsna öar samtidigt som de mötte alla de dagliga utmaningar som hör till tävlingen, oavsett om det handlade om körfärdigheter, maskinkunskap eller vildmarksförståelse - men som alltid med Int. GS Trophy kunde deltagarna förvänta sig det oväntade, där varje dag kom att bjuda på helt nya upplevelser!

Första gruppen bestående av en ”marshall” (som visade vägen och höll ordning på gruppen) och två team lämnade vår tillfälliga bas vid vackra Lakes Lodge Okataina exakt klockan 07.00, och följdes sedan av två team och en marshall var femte minut. Team Nordic fick äran att inleda GS Trophy tillsammans med Team Nederländerna. Stämningen var hög, och trots hot om minuspoäng för onödigt tutande användes signalhornen flitigt vid start. Ja, även onödigt busande, såsom exempelvis bakhjulsåka, omotiverat tokvarvande och burnouter riskerade att ge minuspoäng. Allt för busiga deltagare riskerade dessutom gult kort (varning), och i värsta fall rött kort ( vilket i praktiken var lika med slutet på det roliga). Under hela eventet delades det ut ett antal minuspoäng för trasiga backspeglar, reglage och andra skadade delar till följd av vurpor (dock inga för exemplariskt skötsamma medlemmarna i Team Nordic). Men faktum är att alla deltagare skötte sig så pass bra att ingen utdelning av vare sig gula eller röda kort blev aktuellt.

Den spektakulära öppningsetappen förde deltagarna från de heta källorna och Maori-folkets hemvist i Rotorua,  genom djungel och skogar, upp till höglandet och vidare till Hawkes Bay för eventets första tält-läger längs rutten, med fantastisk utsikt över Stilla havet.

Men först backar vi en aning till den tidiga starten på GS Trophy. Deltagarna var uppe före gryningen, och i ljuset från pannlamporna packades tältlägret ner före frukostsamlingen klockan 05:30, för att därefter göra sig redo för starten vid sjutiden. Senast klockan 06.30 skulle respektive deltagares 120-liters packväska vara inlämnad, för att fraktas på lastbil till nästa basläger. Och att skippa frukost för att sova lite längre var inte aktuellt, med inte mindre än 11 ​​timmars körning framför sig. Efter att passerat resans första vulkan, den 821 meter höga och koniskt formade Putauaki (Mt. Edgecumbe), körde vi vidare in i de djupa urskogarna vid Huiarau Ranges, där grusvägar följde floden uppströms, och efter var och varannan böj visade sig nya naturliga höjdpunkter av den fantastiska bokskogen, som toppades med inhemska exotiska växter såsom ormbunksliknande Ponga, Praktdracena (som påminner om en palm) och en salig massa rosa Fuchsia. Vackra att se på, och luktar sött.

Efter två timmar nådde vi ”Miniha Stream”, en biflod till floden Whakatane, mitt inne i nationalparken Urewera, alldeles intill Ruatahuna Road, där hundratalet BMW F 850 ​​GS-motorcyklar gjorde sällskap med en familj av Kuni Kuni-grisar som betade på den gräsbevuxna ängen, intill floden. När motorerna tystade kunde förarna höra det livliga ljudet från skogen: mängder av cikador som öronbedövande surrade sina oavbrutna 'zid-zid' medan klockfåglar, honungsfåglar (Tui) och Rhipidura, med sina stora solfjäders- formade stjärtfjädrar kvittrade och sjöng.

Det var här som deltagarna utsattes för sitt första specialprov i 2020 års Int. GS Trophy – ”River Crossing”. Utmaningen som var en stafett på tid, bestod i att samtliga tre förare i respektive team skulle köra en kortare slinga som korsade floden vid två tillfällen innan det var dags att köra uppför en brant sandbank, in i mål.

Flodbäddens stenar såg till att skaka om GS-motorcyklarna såväl som förarnas nerver, särskilt när varje fot i backen och eventuella omkullkörningar resulterade i strafftid. Vurporna duggade tätt, men inte för Team Nordic, som klarade sig bra, på snabb tid och med endast någon enstaka fot i backen.

Efter genomfört specialprov var det åter dags att bege sig ut och sladda på grusvägarna, upp till den vackra sjön Waikaremoana och det imponerande Mokau-vattenfallet. Och efter denna tämligen korta och intensiva sträcka var det dags för GS Trophy-deltagarnas andra specialprov, "Sena Challenge" där en förare i respektive team skulle köra en konbana med ”ögonbindel” (crossglasögon med noll sikt) guidad av instruktioner från en lagkamrat - via det Sena 50R Mesh Intercom Bluetooth headset (som samtliga deltagare körde med). Ett till synes enkelt och roligt test, som krävde god samarbetsförmåga. För Team Nordic inträffade en rolig språkförbistring under momentet. Att välta en kona betydde minuspoäng. Vid ett tillfälle kom norske Ole Christian, som agerade blind förare, väl nära en av banans konor, varpå Ronnie från Sverige ropade ”Stanna! Akta dig för konan!”.

Ole Christian tvärstannade, mäkta förvånad och fundersam över vad som höll på att hända, eftersom kona betyder fru på norska… Bortsett från detta komiska strul så löste sig det hela tämligen snabbt och smidigt, och snart kunde Ole Christian köra i mål för att där få synen tillbaka. Förutom vid detta tillfälle så skedde i regel all kommunikation inom Team Nordic på engelska.

Efter en härlig glasspaus vid sjön Waikearemoana ändrades ruttens karaktär kraftigt, när skogen och bergsvägarna ersattes av de vidsträckta betesmarkerna som så småningom ledde oss ner till Hawkes Bay, på norröns östkust. Denna region kännetecknas av branta dalar, höga klippor och en salig massa får! Dessutom finns här Nya Zeelands ledande vinproducenter; särskilt av röda viner - Cabernet sauvignon, Merlot och Syrah - och fantastiska Chardonnays.

Körningen blandades mellan körning på asfalterade landsvägar och mindre grusvägar. Målet för dagen var precis utanför Napiers hamn, en vacker stad belägen vid södra änden av bukten Hawke Bay, känd för sina Art Deco-byggnader - som ett resultat av att staden återuppbyggdes efter en kraftig jordbävning 1931. Förarna, med sina pulver-vita ansikten, såg ut att själva ha varit med om en kraftig seismisk aktivitet, efter att ha kört på dammiga grusvägar under större delen av dagen.

Efter ett väl genomfört första specialprov tappade Team Nordic lite väl mycket tid under dagens andra specialprov och slutade dagen på 12:e plats. Inte riktigt den start vi hade hoppats på, även om inledningen på äventyret för övrigt varit lyckad och mycket bra, med sol och närmare 40 mils körning på fantastiskt härliga vägar. Team Sydkorea kammade otippat hem segern för dagen, med Italien på andra plats och USA som trea.

 KLICKA PÅ "NÄSTA" NEDAN FÖR ATT KOMMA VIDARE TILL NÄSTA ETAPP

ETAPP 2

Andra etappen i BMW Motorrad International GS Trophy 2020 beskrivs bäst som en lång körning söderut på underbara kustvägar och traktorstigar. Stilla havet glimmade azurblått under en starkt lysande sol, medan vi förare körde fram på en blandning av asfalt, grus och en och annan sträcka på sand.

En strålande soluppgång över Stilla havet välkomnade oss när vi plockade ner våra tält inför den GS Trophy-typiskt tidiga starten. Dagen till ära körde vi tillsammans med Team Sydafrika, och inledningsvis körde vi en kortare sträcka längs kusten till Cape Kidnappers (år 1769 bortfördes kabinpojken på kapten James Cooks skepp Endeavour av maori-krigare i detta område). Här mötte GS Trophy-deltagarna sin första utmaning för dagen - ”Gravel Push”. För detta behövde lagens tre teamkamrater putta på eller dra en F 850 ​​GS, så snabbt som möjligt, på en slinga i det djupa lagret av lösa stenar på stranden.

För Team Nordic var planen att en skulle putta, en annan dra och den tredje skulle hålla i styret. Vid startögonblicket var kravet att motorcykeln skulle vila på sidostödet med ettans växel i läge. Först gällde det sonika att fälla upp stödet och snabbt och smidigt få i neutralt läge, något som normalt går enkelt och smidigt. I det här fallet, under tidspress, med en som var ivrig att putta på och en annan som drog blev det desto klurigare. Efter några misslyckade försök, där neutralt läge envisades med att inte hoppa i läge, lyckades det till sist, och flera sekunder försenade kom Team Nordic äntligen iväg. Resten gick bra, och till sist kom laget i mål, inte på segertid, men utan fler missöden.

Efter detta ledde kursen oss bort från kusten, genom Hawke's Bay och vidare förbi regionenens berömda vingårdar vid bland annat Elephant Hill, Black Bridge och Clear View. Det populära turistmålet, Te Mata Peak, ett imponerande 400 meter högt kalkstensmassiv kantade vår väg söderut, medan vi för en stund åtnjöt skuggan som erbjöds från omgivningens rikliga vegetation av poppel- och pilträd.

Längre söderut lämnade vinodlingarna slutligen plats till betesmarker för får och nötkreatur

- den främsta primära industrin i Wairarapa. Förutom mängder av inhemska Manuka-träd finns här också en annan av Wairarapas jordbruksverksamheter: bi-hållning, där Manuka-honung är en högt värderad råvara, som anses erbjuda extraordinära anti-bakteriella och svampdämpande egenskaper. Härifrån ledde vägarna - en konstant blandning av asfalt och grus - tillbaka ut till östkusten, och vid Pourerere var det dags att ta en lekfull sväng på själva stranden, intill de böljande sanddynerna (som är strängt förbjudet område) där pampasliknande gräsväxten Toi Toi kämpar för att breda ut sig i det ogästvänliga landskapet. Faktum är att stranden vid Pourerere beach klassas som väg, och vanliga trafikregler gäller, inklusive maxhastigheten 20 km/h.

Tillbaka på mer fast mark fortsatte vi söderut till Herbertville där vi åter sladdade ut på stranden - för dagens andra utmaning, ”Beach Sprint”. Nu var det dags för Team Nordic att få revansch!

I detta specialprov fick en förare i respektive lag uppdraget att köra mot klockan på en kortare slinga på sandstranden och avsluta med en hård inbromsning för att stanna inom en utmarkerad ”stoppbox”. Fällda konor, vurpor och att bromsa förbi stoppboxen innebar poängavdrag.

Specialprovet krävde fullt fokus av föraren. Här gällde det att få till snabb acceleration, och hålla uppe farten så länge som möjligt, innan det var dags att bromsa häftigt för att vända tvärt runt en kona och ge järnet mot mål. Här krävdes bra körteknik om föraren inte skulle dyka på näsan i sanden vid den tajta vändningen eller hårda inbromsningen. Dessutom gällde det att tekniksnacka kring val av körprogram, om det vinnande konceptet var att köra med eller utan antispinn, med eller utan ABS, för att uppnå bästa resultat. För Team Nordics del gick det totalt sett bra. Slingan avverkades snabbt utan strul. Däremot tappade laget lite för mycket tid till följd av en aningens för tidig inbromsning.

Den sista delen av dagens etapp bjöd på 20 mil av actionspäckad körning genom hjärtat av Wairarapa, där underlaget mer eller mindre ständigt växlade mellan asfalt och grus i stort sett hela vägen. Och här var det riktiga grusvägar med ett tjockt lager av grus, som gjorde att motorcykeln ständigt ålade sig fram. Konsten vid den här typen av körning är att bara slappna av, låta styret leva sitt lilla liv och hålla uppe tempot. Ju snabbare du kör, desto stabilare känns det. Givetvis gäller som alltid att inte köra snabbare än du klarar av, och det varierade ganska friskt mellan kompetensen hos förarna från de olika teamen. Under dagen var det en och annan motorcykel som dråsade i backen, men utan några allvarligare skador till följd. Team Nordic skötte sig som vanligt exemplariskt och höll sig på hjulen.

Efter cirka 36 mils körning var målet för dagen vid Castlepoint - en annan av Captain Cooks ”upptäckter”, namngivna efter den 162 meter höga klippformationen, med dess fyr, som höjer sig över stranden. Här finns också ett rev, som sjömän gör bäst i att undvika, men som idag gör detta till ett populärt surfställe. Att slå upp tältet vid stranden och se solen gå ner satte extra lyxprägel på den redan fantastiska tillvaron.

Återigen blev det en lång dag med mycket körning och andra aktiviteter, där några team anlände till etappmålet strax efter klockan 21, men som alltid väntade en utmärkt lokalt tillagad kvällsmåltid, och en speciell överraskning: en show där en lokal fåraherde, med hjälp av sina hundar, drev upp en flock får på en kulle, och sedan ner igen. Imponerande!

Lagom till middagen lämnade lagen även in sina bilder för den första GS Trophy-fototävlingen.

Återigen var det Sydkorea som toppade poängtabellen, nu med Frankrike på andra plats och

USA återigen som trea. Italien rasade från andra till femte plats. Team Nordic hade en helt okej dag, men tappade tre placeringar ner till 15:e plats i den stentuffa konkurrensen. 

 KLICKA PÅ "NÄSTA" NEDAN FÖR ATT KOMMA VIDARE TILL NÄSTA ETAPP 

ETAPP 3

Åter igen var vi uppe tidigt för att käka frukost före gryningen 05:30, för att sedan njuta av den fantastiska soluppgången över Stilla havet. Denna gång dök solen först upp över revet vid Castlepoint. Efter mindre än en kilometers körning var det dags att väcka tävlingsinstinkterna till liv, och ta sig an dagens första utmaning ”Beach Drift”. En förare från varje lag fick i uppgift att avverka en kortare slinga på stranden, på tid. Först gällde det att avverka ett parti med mjuk och djup sand, svänga vänster, gasa fram på en kortare raksträcka på blöt och lite tyngre sand, svänga till höger och sedan vända runt till vänster i lite mjukare sand innan det var dags att gasa fram på lite mer hårdpackad sand och därefter tvärvända runt några konor och bromsa stopp på motorcykeln i den anvisade stoppboxen. Specialprovet resulterade i en hel del vurpor och fastkörningar, men i vanlig ordning genomförde Team Nordic klarade utmaningen utan strul. Även vårt sällskap för dagen, Team Argentina klarade sig helt okej.

Härifrån bar det av på underbara traktorstigar utmed kusten, och dess spektakulära klippor ner till bondesamhället Waimimi. Där svängde vi västerut med sikte på Masterton, Wairarapas största stad. På en blandning av små välkurvade asfaltsvägar och slingrande grusvägar, gasade vi österut och när vi korsade Pariwhariki högsta punkt, 536 meter över havet, kunde vi se hela vägen bort till det mäktiga bergsmassivet Tararau Range som delar den södra halvan av Nordön, vars toppar sträcker sig närmare 1600 meter över havet.

Efter bränslepåfyllning och kaffepaus i den historiska staden Martinborough fortsatte vi åter igen österut – Nu på tämligen öppna och snabbkörda grusvägar som i hög fart ledde oss till ikoniska White Rock vid Pahaoa. Stranden här består av svart sand som står i kontrast till den ensamma vita klippan som på något sätt håller sig stabil i den rasande bränningen. Även om det kan verka lockande, så är det här inte en lämplig badplats. Här var det dags för dagens andra specialprov - ”Leatt Neck Brace Challenge”, som gick ut på att kasta handskar och försöka pricka nackskydden som låg utlagda i sanden. Inte helt enkelt, och Team Nordic var inte enda laget som dessvärre lämnade provet poänglös.

Efter en spartansk lunchpaus nere vid havet avverkade vi den sista delen av dagens äventyr, som gick över Rimutakas berg på välkända Rimutaka Hill Road - ett favorittillhåll för Wellingtons cyklister. Kurvorna är minst sagt underhållande, men vardera sidan av vägen (som toppar på 725 möh) består mestadels av enorm täta buskage med manuka, bok, kålträd, hebeplantor och ormbunkar. Nya Zeeland mer eller mindre som det var när kapten Cook först kom hit.

Väl framme vid dagens övernattningsplats var lagen tvungna att välja en förare som skulle genomföra dagens sista utmaning - ”Trial”. Utmaningen låg i att så snabbt som möjligt avverka en tekniskt krävande skogsslinga som ledde fram genom träden och över en bäck i utkanten av campingplatsen. Naturligtvis kördes detta moment på tid, med tidsstraff för fötter i marken och vurpor. Team Nordic genomförde provet snabbt och snyggt, utan strul. Det blev lite avdrag för en vält kona som fälldes vid ett lite för tajt vägval, det var allt.

Även om det var ett GS Trophy-typiskt sent slut på kördagen var det läge att somna tidigt med tanke på morgondagens mycket tidiga start för gryningen för att hinna med färjan till Södra ön. Upp med tältet, och bädda iordning innan solen går ner, för att sedan svabba av sig i duschen. Under hela GS Trophy hade vi sällskap av en långtradare från ”Farout Showers” vars 14-meterssläp var inrett med 14 duschbås. Därefter vankades det middag och kvällens ”briefing” med poängutdelning, innan det var dags att krypa ner i sovsäcken.

Dagen slutade med Sydkorea i fortsatt ledning, Sydafrika som tvåa och Nederländerna på tredje plats. Nordiska teamet hade ännu en totalt sett lyckad dag utan strul, men ligger fortsatt en bit ner i resultatlistan, nu på 16:e plats.

 KLICKA PÅ "NÄSTA" NEDAN FÖR ATT KOMMA VIDARE TILL NÄSTA ETAPP

ETAPP 4

Nästa etapp kördes tillsammans med Team Frankrike. Det var nu dags för 2020 års BMW Motorrad International GS Trophy att förflytta sig från Nordön till Sydön. Många av deltagarna hade tolkat detta som en chans att vila och ladda sina batterier, efter att klockan 3:30 på morgonen bege sig till frukost - för att därefter köra till hamnen vid Wellington, Nya Zeelands huvudstad, och den tidiga färjan mellan öarna. Deltagarna blev snart varse att det verkligen inte finns mycket tid för vila i GS Trophy förrän efter målgång.

Idag gavs det ändå stor möjlighet för GS-förarna att dela erfarenheter mellan sig, eftersom de med tre timmar på färjan hade gott om tid att mingla. Men först gällde det att gnugga geniknölarna i dagens första utmaning ”40 år med GS Quiz” där deltagarnas kunskaper om BMW:s ikoniska GS-motorcykel testades. I själva verket var det en färjetur i tre delar: kunskapstest, sömn och sightseeing, den senare när färjan gled fram i det spektakulära Queen Charlotte-sundet, som påminner om en norsk fjord, till sydöns hamn vid Picton. Medan många av GS-deltagarna tog en tupplur passade Team Nordic på att inta kommandobryggan, för att tillfälligt ta över som befälhavare, styrman, och utkik. Bildbeviset blev teamets bidrag till dagens fototävling.

I Picton skapade GS Trophy-sällskapet en mäktig kolonn när samtliga 140 F850​​GS körde av färjan, följt av det stora support-följet av bilar och lastbilar. Räddningshelikoptern var också i krokarna.

Efter att ha utforskat vackra Picton till fots, och njutit av en härlig glasspaus i solen, var det dags att dra vidare.  Väl ute ur samhället - som inte tog mycket mer än ett par minuter att avverka, kunde vi njuta av en naturskön resa längs Marlborough-sundet. Trots att denna region är världsberömd för sin vinproduktion, följde rutten nationalparkspåret utmed vattnet och sedan vidare i det kuperade landskapet innan vi nådde den lilla staden Havelock (befolkning: 486) där vi njöt av ännu en svalkande fikapaus i den 30-gradiga värmen. Härifrån var det en kortare resa till Pelorus Bridge och kvällens campingplats djupt inne i en djungelliknande urskog. Denna gång med en sällskapssjuk Kiwi-fågel som närmaste granne.

Trots den tidiga eftermiddagen var det inte läge att slappa och vila, då deltagarna hade ytterligare två utmaningar på dagens agenda. Först "GPS Challenge" där teamen, med hjälp av en BMW Motorrad Navigator VI GPS-enhet, skulle finna vägen - till fots - genom skogen för att hitta en undangömd Navigator VI-enhet från vilken de skulle överföra data, ett gäng koordinater, till den medhavda GPS:en, som i sin tur skulle inrapporteras till domaren vid målgång. Här gick det inte riktigt som planerat för Team Nordic som var lite för ivriga, och sprang lite för långt. Efter några minuters letande hittades äntligen den undangömda GPS-enheten, och en kort stund senare kunde laget springa i mål. Surt med tanke på att själva handhavandet av GPS:en var mer eller mindre perfekt.

Kort därpå var det dags att ta sig an näste specialprov - ”Metzeler Challenge”. Här skulle de tre lagmedlemmarna samarbeta med att ta loss bakhjulet, springa med det ett varv runt motorcykeln, för att sedan montera det igen. Förutom att arbetet skulle avklaras så snabbt som möjligt behövde lagen även se till att hjulet monterades korrekt, med rätt kedjespänning, bromsbeläggen på plats, hjulaxelmuttern väl åtdragen, och inte minst viktigt se till att bromstrycket var på topp. När samtliga verktyg var återsamlade i verktygsfodralet, och alla förare stod upp med händerna i luften, stoppades tidtagaruret. Team Nordic klarade detta perfekt utan minsta anmärkning från domarna, på en av tävlingens snabbaste tider, vilket vägde upp en del för GPS-missödet. Team Brasilien vann momentet på tiden 1 minut och 28 sekunder.

Så här halvvägs in i tävlingen tog Frankrike över ledningen, med Sydafrika på andra plats och Italien som trea. Team Nordic tappade ytterligare, trots ännu en totalt sett bra dag, ner till 18:e plats. Med tanke på glädjen som infunnit sig efter det kvicka hjulskiftet kändes det onekligen surt. Små saker ger stor påverkan i resultatlistan, där exempelvis Sydkorea rasade till fjärde plats efter att legat i ledning under de tre första dagarna.

Ronnie Lundberg, Team Nordic:

”Detta är vår första int. GS Trophy sedan 2010. Det är fantastiskt att vara här. Vi

njuter av varje sekund. Det har varit fantastiskt att köra på stränderna och lära känna nya vänner från hela världen. Landskapet är sagolikt. Under dag ett sa vi: 'Wow, det här är det häftigaste landskapet vi någonsin har sett!' Men vår marshall sa 'vänta, det blir bättre'. Och han hade rätt, varje dag blir det än mer magnifikt. Och motorcykeln, F 850 ​​GS, jag älskar den - fjädringen, kraften, hur smidig den är, den är fantastisk på gruset, bra på landsvägen, allt det som GS står för. Det är en sporthoj, det är en allt-du-vill-motorcykel! "

 KLICKA PÅ "NÄSTA" NEDAN FÖR ATT KOMMA VIDARE TILL NÄSTA ETAPP

ETAPP 5

Även denna dag bjöd på sol från en stort sett klarblå himmel, och temperaturer på mellan 25 och 30 grader. Skönt! Under denna etapp fick vi uppleva den hittills största landskaps-förändringen i BMW Motorrad International GS Trophy 2020, då södra ön innebär betydligt mer och större berg. Nordön innebar egentligen aldrig något mer än kuperat, men nu på södra ön fick ta oss an betydligt häftigare berg, inklusive körning på små vandringsstigar. Som utlovat tidigare hade körintensiteten höjts till en helt ny nivå.

Den tidiga morgonen inleddes med en brant och slingrande stigning uppför Mount Richmond, 20 km av stenig och krävande grusväg genom gammal skog som förde oss ovanför molnbasen innan vi klättrade vidare på slingrande bergsvägar med stundtals riktigt stora och lösa stenbumlingar, som satte förarnas körkunskaper rejält på prov för att slutligen nå fram till ”Maungatapu Saddle” och dagens första specialprov - ”Emirates Challenge”. Här skulle samtliga förare från respektive team köra en kort men klurig enduroslinga, och gemensamt försöka memorera tre viktiga uppgifter från ett ”boardingkort” som i sin tur skulle vidarebefordras till funktionären i mål: flightnummer, boardingtid och sittplatsnummer. Team Nordic klarade uppgiften galant, och fick full pott. Perfekt!

Efter en betydligt tuffare inledning på dagen än tidigare fick eftermiddagen en mer avslappnad karaktär, där vi fick njuta av den spektakulära körningen på landsvägen genom Gorge, för att komma ut till västkusten och Tasmanhavet. Här körde vi på en fantastisk kustväg bland kalkstensklippor och regnskog med Nya Zeelands unika och vackra Nikau-palmer. Avslutningsvis, efter en stunds körning västerut, nådde vi kusten, och drog söderöver på State Highway 6 till dagens slutdestination - Punakaiki Beach, berömd för sina höga kalkstensklippor som i folkmun kallas pannkaks-klipporna för sina distinkta skikt – en vacker och spektakulär plats som är väl värd ett besök. Och efter en stunds rundvandring bland klipporna var det dags för dagens andra specialprov: ”Rab Challenge”.

Även om tävlingarna i GS Trophy i grund och botten är på skoj, satsar många som att det handlar om liv eller död. Men denna gång blev det ovanligt mycket skratt när teamen var tvungna att springa upp från stranden, ta av sig sina stövlar, hoppa in i tältet, packa upp och hoppa ner i sovsäcken, dra upp blixtlåset hela vägen, få ett okej från funktionären att momentet är godkänt, och sedan hoppa ur sovsäcken, packa ner sovsäcken i sin kompressionspåse, glida i sina stövlar för att därefter springa tillbaka till stranden för att där skicka iväg nästa lagkamrat i denna stafett på tid.

För Team Nordics del gick även detta tävlingsmoment helt okej, och strax efter att solen ramlat över kanten bortom horisonten kunde vi glädjas åt dagens poängutdelning, där vi fick beskedet att laget hoppat upp från 18:e till 13:e plats i poängställningen. Nu jäklar händer det! Efter en halvdan inledning började vi klättra, och det ganska rejält.

Tre etapper kvar, och nu var känslan i teamet att allt var möjligt! Sydafrika tog över ledningen, med Frankrike på andra plats och vårt sällskap för dagen, Team Italien, på tredje plats.

 KLICKA PÅ "NÄSTA" NEDAN FÖR ATT KOMMA VIDARE TILL NÄSTA ETAPP

ETAPP 6

Efter en lite kyligare morgon, fortfarande med soligt väder, men där termometern visade på ynka 8 plusgrader, lämnade vi de häftiga Pannkaks-klipporna bakom oss för att fortsätta söderöver på västra kustvägen ”State Highway 6”.

Om dag fem av BMW Motorrad International GS Trophy 2020 hade skalat upp tävlingen ett snäpp, var dag sex onekligen nästa stora kliv. Även denna dag ställdes det allt högre krav på förarna, och i takt med att majoriteten av deltagarna började uppvisa tydliga trötthetssymptom växte Team Nordics känsla att det här borgade för ännu en lyckad dag för laget. Nu bar det av från väster till öster, där vi under dagen avverkade omkring 44 mil över häftiga bergspass och över Canterbury-slätten för att slutligen nå den overkligt vackra campingplatsen vid sjön Tekapo, vid foten av Aoraki / Mount Cook, som med sina 3 724 meter är Nya Zeelands högsta berg. Under dagen fick vi njuta av fler bergsvägar, stigar, och gjorde flera flodövergångar och, inte minst, hade vi fått uppleva den berömda ”Kiwi-upplevelsen” - fyra årstider på en och samma dag.

På sedvanligt GS Trophy-vis inleddes dagen som vanligt, krypa ut ur sovsäcken klockan 05:00, för att käka frukost, packa ihop tält och annat, lämna in packningen till ”bagage-lastbilen” senast 06.30 och därefter göra sig redo för start vid 7-tiden.

Denna dag körde vi i samma grupp som Team Mexiko. Efter en härlig inledning i gryningen längs västkusten fortsatte vi vår väg söderut från Punakaiki Beach mot hamnstaden Greymouth. Dagens specialprov kom tidigt, bara en halvtimme från start. I ”Rent-a-Ride” utmanades lagen i att köra en slinga två gånger, med två olika förare som skulle köra med så lika tider som möjligt. Utan någon form av klocka, tidtagarur eller andra tidsanordningar till hjälp var det upp till den tredje lagmedlemmen i teamet att försöka styra förarnas hastighet. Samtidigt behövde förarna naturligtvis köra slingan utan att sätta ner någon fot eller köra omkull. Och eftersom en del av slingan också låg under vatten, var det ett avsevärt knepigare företag än det först verkade.

Efter avslutat specialprov drog vi vidare med våra GS-maskiner, och passerade snart genom den viktorianska guldrushstaden Greymouth (som senare blev en hamn, och en jordbruks- och timmerstad, även om dessa dagars turism är en lika stor bidragare till ekonomin). Härifrån vände vi inåt, bort från kusten och tog Arthur's Pass för att korsa bergen och över till Canterbury-slätten, men först efter att vi passerat Canterbury High Country där dramatiska kalkstenshögar tornade upp sig som ett resultat av den seismiska aktiviteten som regelbundet omformar landskapet här på den södra ön.

På härliga grusvägar tog vi oss över Canterbury-Platån, där får och kor betade bredvid fält av vete och korn – en slags mild lugn skönhet som en skarp kontrast till de betydligt mer dramatiska bergen. Efter en sen lunch i Geraldine var det sedan dags att bege sig upp bland ”kullarna” igen, genom fårstationerna i Mackenzie-området, där det nalkades teknisk mer krävande körning i klippiga stigningar och nedförsbackar som toppades av många vattenövergångar, där gott om stenar ställde till det för en och annan.

Här fick jag punktering hos framdäcket. Fram med BMW:s punkalagningskitt och en plugg i hålet. I med en laddning luft och sedan iväg igen, det var tanken. Men när jag började pumpa i luft upptäcktes ytterligare ett hål i framdäcket. Även detta hål pluggades med vulk-gummi, och ytterligare några minuter senare kunde vi köra vidare. Kort därefter var det dags för ytterligare en vattenövergång, och där på andra sidan stod en av serviceteamets pickuper. Några minuter senare hade ett nytt framhjul monterats på ”min” GS, och jag kände mig grymt bortskämd. Här fick även vår marshal Aloisio ett nytt framhjul, eftersom även han kört punktering, och snart kunde vi gasa vidare. Förhoppningsvis skulle det inte bli fler punkteringar idag. Det blev det inte heller.

Efter en högfartsavslutning på asfalt nådde vi fram till sjön Tekapo. En osedvanligt vacker plats. Sjön är i själva verket en reservoar som byggdes på 1970-talet - den får sin glittrande blågröna nyans från kiseldioxiden som finns i de glaciala vattnen som matar den - och är en del av ett omfattande hydrosystem som ger Nya Zeeland 85% av dess totala energibehov. Tillsammans med energi från geotermiska källor är Nya Zeeland nära att uppnå en total förnybar, hållbar energiförsörjning.

Vi anlände till baslägret strax efter 18.00. Även om dagen bara bjöd på ett specialtest var de flesta mer än nöjda, och trötta, med tanke på dagens stundtals krävande körning och den oerhört spektakulära naturen.

Sydafrika behöll sin ledning, med Frankrike och Italien på fortsatt andra respektive tredje plats. Team Nordic tappade två placeringar ner till 15:e plats, helt tvärt mot hur ”planen” såg ut. Planen var ju att det nordiska laget skulle avancera i tabellen.

 KLICKA PÅ "NÄSTA" NEDAN FÖR ATT KOMMA VIDARE TILL NÄSTA ETAPP

ETAPP 7

Under dag sju av BMW Motorrad International GS Trophy 2020 fortsatte vi vidare längre söderut och lämnade Mackenzie Basin-bergen bakom oss, tillsammans med Team USA, för de första sträckorna i nordliga delen av Otago-regionen, inte en helt enkel övergång eftersom bergen är mer eller mindre ett konstant hinder vid körning från en plats till en annan här på sydön. Och ofta handlar det om att ta sig igenom olika pass och raviner – som vanligtvis är det enda sättet att nå nytt territorium, och under dagens GS Trophy-rutt avverkade vi fyra bergspass och massor av vattenkorsningar innan vi nådde till lägret vid sjön Wanaka, som tidigt på kvällen låg i skuggan av det imponerande berget Mount Aspiring (3 033 meter över havet).

Under körningen slogs vi av den ena storslagna naturupplevelsen efter den andra i dessa högländska regioner, som har blivit världsberömda efter att ”Sagan om ringen” spelades in här. Men landet har en lång och verklig historia helt på egen hand och människan har brukat dessa områden sedan lång tid tillbaka, vare sig det var maorierna som letade efter grön sten (jade) eller de europeiska pionjärerna som kom hit under guldruschen i slutet av 1800-talet.

Den magnifika soluppgången över sjön Wanaka gav extra guldkant på tillvaron innan det var dags att ta sig an dagens första specialprov ”Akrapovic Challenge”, på väg mot Hakataramea-passet. Detta test krävde att samtliga tre lagmedlemmar körde en uppslingad bana i ett miniatyr-grustag som avslutades med en 360-graders runda runt fyra konor. Precis som vanligt kördes testet på tid, och fällda eller flyttade konor eller vurpor resulterade i tidstillägg. Det gällde således att köra snabbt, men utan att riskera allt för mycket.

Efter testet fortsatte vi upp för passet på slingrande grusvägar och som bjöd på häftig utsikt västerut mot södra Alperna där den snöiga toppen av Mt. Cook - belystes av orange och guldskimrande strålar från morgonsolen.

Väl över detta pass fortsatte rutten västerut in i Danseys Pass (935 möh), som bjöd på betydligt mer teknisk körning där de branta dalsidorna duggade tätt - liksom flockar av Merinofåren, som flockades på och vid sidan av leden vi körde på. En stund senare skingrade sig dammet och det var dags att njuta av en lunchpaus vid Danseys Pass Hotel, som cirka 600 meter över havet – ligger vackert alldeles intill foten av bergsmassivet Kakanui.

Härifrån fortsatte körningen på lite lägre höjd, omgiven av mindre kullar mellan betesmarkerna och allehanda grödor. Guld-rush-småstäderna Naseby och Wedderburn passerades - du kan fortfarande se en del övergivna gruvplatser här och där - men idag är dessa samhällen framförallt beroende av jordbruk.

Under eftermiddagen var det åter dags att ge sig på ännu ett bergpass, upp genom Thomson Gorge, och vid den högsta punkten var det dags för dagens andra specialprov "Gate clutch start”. Här var utmaningen att respektive lag, med start från passets topp, spring-starta igång en BMW F 850​​GS på kortast möjliga sträcka, från start till stopp, med motorn fortfarande igång efter bromsningen. Här varierade taktiken återigen en hel del mellan de olika teamen, där vissa tog det säkra före det osäkra och sprang betydligt längre än andra innan de försökte starta GS:en. Mer vågade lag, som Mexico, satsade järnet från början innan de släppte ut kopplingen, fick igång motorn och bromsade - allt gjort på cirka fem meter. För Team Nordics del behövdes ytterligare någon meter, vilket resulterade i en topp-fem-placering i detta moment. Samtidigt var det ett antal team som inte fick igång motorn överhuvutaget inom maxtiden (1 minut) eller maxsträckan (20 meter).

Efter fullbordat specialprov avslutades dagens körning ned till sjön Wanaka, med ett antal vattenövergångar och ett antal grindar att öppna och stänga. Wanaka ligger i en enorm glaciärformad dal med fält prickade med jättelika stenar. Mount Pisa ”hindrade” oss från att köra längre söderut medan Mount Aspering (3033 möh) var som en imponerande mörk stenmur som stod likt en barriär mot västkusten.

Dagens rutt från starten vid Rotorua var magnifik, ibland utmanande, men framförallt en fantastisk motorcykel- och naturupplevelse. Nu har GS Trophy-deltagarna bara en dag till för att njuta av körningen i det mest dramatiska och vackraste av länder som jag någonsin fått uppleva.

Efter dagens körning stod Sydafrika som fortsatt ledare, med Italien på andra plats och Frankrike som trea: Team Nordic klättrade upp till 14:e plats. Nu återstår endast en dag, en dag som kommer att ge minnen för resten av livet.

 KLICKA PÅ "NÄSTA" NEDAN FÖR ATT KOMMA VIDARE TILL NÄSTA ETAPP

ETAPP 8

Enligt traditionen att lämna det bästa till sist, erbjöd dag åtta några av de tekniskt mest krävande körningarna i årets International GS Trophy, med en spännande körning på berömda Nevis Road - Nya Zeelands högsta allmänna "väg" - som är mycket mer än en väg, med närmare 30 vattenpassager och lite tuffare steniga avsnitt längs dess nära 70 kilometer långa sträcka.

Vi var sista gruppen ut och tillsammans med vårt sällskap för dagen, Team Mellanöstern, fick vi äran att lasta allt bagage på följelastbilen innan avfärd.

Efter att ha lämnat Wanaka strax före klockan 08.00 fick vi först njuta att ett slingrande vägavsnitt i passagen till Cardrona, där molntäcket satte stopp för den vanligtvis så spektakulära soluppgången. Som tröst var det med sina 18 grader en varmare morgon än vi fått uppleva tidigare under äventyret, vilket gjorde det till en behaglig inledning på dagen.

Efter Crown Range, cirka en timme in i dagens körning, dök ”The Remarkables” upp, den 2300 meter höga bergskedjan som tornar upp sig intill äventyrarnas huvudstad, Queenstown. Men just som vi fått en skymt av bergen var det dags att fortsätta vidare ner för en brant stig som ledde till det historiska guldrush-samhället Arrowtown.

Men för att komma in i Arrowtown var vi först tvungna att korsa över floden Arrow River, som på sina håll var över en meter djup, vilket orsakade att flera förare tog sig vatten över huvudet innan de nådde stranden på andra sidan. Väl i Arrowtown var det en och annan som tog tillfället att tömma sina stövlar på vatten under kaffepausen på något av kaféerna bland byns historiska byggnader.

Pausen var onekligen välbehövlig för en del. Härifrån - efter en stunds landsvägskörning, som förde deltagarna fram längs de östra stränderna vid den fantastiska sjön Wakatipu

- var det dags att ge sig på Nevis Road. Först kom den dramatiska 1300-meters-stigningen upp till det högplatån vid Nevis Valley. Sedan kom utmaningen med mängder av vattenöverfarter. Med så mycket stora stenar och leriga sektioner sattes förarnas körteknik på prov, och vid det här laget var mångas energireserver på minus, så det blev en hel del vurpor, fastkörningar och ett och annat dopp.

Nära ”vägens” (här var det terrängfordon som gällde) slut,  kom vi fram till dagens första specialprov - ”Jerrycan Challenge”. Här gällde det att köra fram på en liten gräsbevuxen och hal stig i kanten på en fjällfors, förare inklusive passagerare som greppade två bränsledunkar med innehåll. En bit in på slingan väntade den tredje lagmedlemmen. Här var det dags för passageraren att hoppa av, och tillsammans med den tredje lagmedlemmen springa till fots med dunkarna, via forsens stenbädd, korsa forsen, och fortsätta in till mål. Under tiden återvände föraren av motorcykeln till start-/mållinjen, och så snart alla, inklusive de två bensindunkarna passerat målet stoppades tidtagaruret. Så här nära slutet på GS Trophy var tävlingsnerverna på helspänn hos många, och reglerna var stenhårda. Att sladda omkull på det hala gräset var lätt gjort, och innebar noll poäng. Team Nordic klarade uppgiften snyggt och säkert, återigen utan vurpor eller andra missöden, men var inte snabbast.

Efter specialprovet fortsatte färden runt ”The Remarkables”, på grymt läckra grusvägar, och vidare ut på landsvägen för att ta den slingrande bergsvägen upp till skidorten Coronet Peak för att ge sig på det sista specialprovet - ”Parcour”. Denna final gav dubbla poäng och med de tre bästa lagen poängmässigt så nära varandra skulle detta moment visa sig vara högst avgörande. Specialprovet krävde en rejäl portion kompetens i välbalanserad körteknik i kombination med ett visst mått av ”aggression” för att säkerställa en snabb tid med ett minimum av misstag. Samtliga tre av teamens förare körde specialprovet, i ett stafettrace - och igen betalade det sig rikligt att inte tappa motorcykeln, eller köra omkull, eller flytta på någon av alla konor, om tiden och tidsstraffet skulle hållas till ett minimum. Allt detta utspelade sig med den fantastiska utsikten över Queenstown och sjön Wakatipu, närmare 900 meter längre ner.

Efter åtta dagar och cirka 2500 km har BMW Motorrad International GS Trophy 2020 nu nått sitt slut vid skidorten Coronet Peak nära Queenstown.  Och när poängen väl hade räknats, och kontrollräknats, hade nykomlingar till International GS Trophy, Team Nederländerna, dominerat finaldagen och lyft sig till fjärde platsen i slutställningen, medan Team Sydafrika, trots en nervös start på dagen, hade gjort precis nog för att hålla sig före deras närmaste rivaler Frankrike och Italien och säkra Sydafrikas tredje GS Trophy-vinst på raken (Thailand 2016 och Mongoliet 2018). Totalt sett hade Team Nordic ännu en bra dag, utan missöden, som resulterade i 14 plats totalt.

Brandon Grimsted, Team Sydafrika: ”Med bara fem poängs ledning i morse var det en skrämmande start på dagen, vi var nervösa, låste oss och tänkte för mycket! Så i jerrycan-specialprovet hade vi en del problem, men vi kom tillbaka och kämpade på. Det avslutande parcour-provet var en av de mest skrämmande händelserna jag någonsin har upplevt. Men det var fantastiskt, vi satte en snabb tid med perfekt körning, vi kände att vi hade gjort allt vi kunde. Och det räckte! Vi är superglada över att säkra segern, och för GS-fansen där hemma vet jag att detta är anledning till ett rejält firande. Sydafrikas tredje vinst, det känns underbart.

”Vi har också haft en väldigt rolig vecka. Vi njöt rakt igenom hela eventet och ärligt talat fick jag uppleva några av de bästa offroadkörningarna någonsin. Som ett team var vi redan tajta, men den här veckan, då vi varit i varandras sällskap ständigt varje dag, har bundit oss samman för livet! Och de vänner vi har fått längs vägen, från alla olika länder - det gör upplevelsen komplett. "

Oavsett resultat i den totala tävlingen har deltagarna i GS Trophy fått uppleva åtta dagar med fantastisk äventyrskörning. Nya Zeelands två öar levererade ett stort antal naturliga underverk; från läckra havsstränder till utsikten av mäktiga Mt. Cook, där deltagarna fått se så mycket av terrängen, floran och faunan som gör detta avlägsna land till en så intensiv upplevelse. Och längs vägen har det skapats många nya vänskapsband bland de 22 internationella teamen, med mycket skratt, bus och annat skoj. Och i slutändan är det just det här BMW Motorrad International GS Trophy handlar om, att förena motorcyklister från hela världen, som tillsammans får vara med om ett unikt motorcykeläventyr i världsklass. Och att göra det, uppbackad av ett gigantiskt och välsmort team av service- och sjukvårdspersonal, är en lyx som få andra någonsin lär få uppleva.

BMW Motorrad International GS Trophy 2020 - Poängställning totalt efter 8 etapper:

1 Sydafrika 394

2 Frankrike 382

3 Italien 380

4 Nederländerna 375

5 Sydkorea 361

6 Latinamerika 355

7 Brasilien 335

8 Ryssland 316

9 Mexiko 295

10 Argentina 278

11 Mellanöstern 268

12 Australien 264

13 USA 254

14 Nordic 246

15 UK 238

16 Thailand 222

17 Japan 218

18 Malaysia 208

19 Indien 200

20 Int. Female Team I 169

21 Nordafrika 146

22 Int. Female Team II 118