För majoriteten av Sveriges motorcyklister vill jag påstå att motorcykelkörning är något man främst förknippar med soliga sommardagar och behaglig värme. Men jag bestämde mig för att bryta mot den normen. I stället gav jag mig ut på en tio dagar lång motorcykelresa genom norra Sverige - mitt i vintern med en Husqvarna Norden 901 Expedition som färdkamrat. 

Min förväntan var att möta en bitande kyla, men vädergudarna ville annat. Under vissa delar av färden steg temperaturen så pass att snön byttes ut mot regn. Jag måste erkänna att jag hyser en något kluven relation till vintern i vårt avlånga land. När det är vinter, vill jag att det ska vara rejält, på riktigt - snötäckt mark, isande kyla och ordentligt vinterväder. Om det i stället blir slask och plusgrader försvinner en stor del av charmen, minst sagt.

Om du väljer att ta tillvara på det som faktiskt finns, kan även de mest ogästvänliga månaderna bjuda på oförglömliga upplevelser. Och det är precis vad jag ville utforska med den här resan - att vända något som många ser som otänkbart och ogörligt till ett minnesvärt motorcykeläventyr. 

Under mina första tio år som motorcyklist hade jag inget bilkörkort. Motorcykeln var inte bara en passion, utan också mitt enda sätt att ta mig från punkt A till punkt B. Det spelade ingen roll om det var vår, höst eller iskall vinter. Motorcykeln var min trogna följeslagare oavsett väder. Jag minns iskalla morgnar då jag fick borsta bort snön från sadeln och handtagen innan jag kunde ge mig av, eller hur hjälmens visir frös igen varje gång jag stannade vid ett rödljus. Men jag älskade det ändå känslan av frihet, att trotsa elementen och känna mig riktigt levande. 

När jag väl tog körkort för bil vid 26 års ålder förändrades min relation till vinterkörning. Helt plötsligt fanns det ett bekvämare alternativ. Värmen från kupén lockade, och motorcykeln fick ofta stå undanställd under de kallaste månaderna. Men då och då vaknade ändå längtan att köra motorcykel trots vinterkylan. Jag började köra mer sporadiskt på vintern - kortare turer, oftast i samband med enduroträning, iskörning på frusna sjöar eller buskörning på snöiga skogsvägar med en offroadhoj. Och varje gång jag gjorde det påmindes jag om hur barnsligt roligt det faktiskt är. 

Om du själv aldrig provat att köra motorcykel vintertid med rätt typ av dubbdäck, rätt kläder och på rätt plats så har du verkligen missat något. Det är en upplevelse som går rakt in i själen. Men det är förstås inte bara att ge sig ut hur som helst. Utrustningen är avgörande. Du har säkert hört uttrycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" och det stämmer, fast med en viktig fotnot: det gäller att ha rätt kläder för rätt situation. 

Att ge sig ut på en veckolång tur i norra Skandinavien mitt i vintern kräver noggranna förberedelser. Det kanske låter väl dramatiskt, men faktum är att rätt förberedelser och utrustning kan vara livsviktigt. Du kan inte bara slänga på dig en gammal skoteroverall och tro att du är redo. När temperaturen faller till 30 minus eller lägre hjälper inte ens eluppvärmda kläder i längden. Kylan kryper obönhörligt in, lager för lager, och når till slut kroppen oavsett hur bra du tror att du har förberett dig. Samtidigt finns ett annat problem - att klä sig för varmt. Det låter kanske bakvänt, men börjar du svettas kommer fukten att stanna kvar i kläderna, och när du väl sitter still och kylan blir kraftigare känns det som att du plötsligt sitter i ett kylskåp. Den där värmen du kämpade så hårt för att behålla blir din fiende. Det handlar alltså om att ständigt läsa av vädret, kroppen och situationen, och justera klädsel och utrustning därefter. 

Resan blir till en mental match mot elementen, och det är bland annat det som gör det så otroligt givande. Att köra motorcykel på vintern är inte bara möjligt, det kan vara magiskt. Men det kräver ödmjukhet, planering och en vilja att anpassa sig. För mig blev de där tio dagarna något mer än bara en resa på två hjul. Det blev en påminnelse om varför jag älskar att köra motorcykel, och varför jag aldrig riktigt kan släppa tanken på nästa tur, oavsett årstid. 

Under min tid som jägarsoldat uppe i norra Sverige har jag verkligen fått lära känna på vad kyla innebär - inte bara som något man står ut med, utan som ett tillstånd man lär sig leva i. Just de erfarenheterna har blivit ovärderliga för mig även i min vardag, inte minst när jag är ute och kör motorcykel vintertid. 

Att förstå hur kroppen reagerar på kyla, hur man bäst skyddar sig mot den och hur viktig rätt klädsel är, har gett mig ovärderliga kunskaper som jag har stor nytta och glädje av när jag susar fram i vinterlandskapet. En av de viktigaste lärdomarna jag burit med mig är vikten av lager-på-lager-principen. Den kanske låter enkel, flera tunna lager i stället för ett fåtal tjocka, men rätt tillämpad gör den skillnaden mellan en njutbar vinterdag och ett rent lidande. 

För mig börjar allt med ett nätunderställ närmast kroppen, gärna av ull. Ja, tänk dig en klassisk nätbrynja. Det skapar en luftspalt mot huden som hjälper till att behålla värmen samtidigt som fukten transporteras bort. Ovanpå det bär jag ett och flera par underställ av merinoull. Att kunna reglera temperaturen genom att addera eller ta av ett plagg i taget är ovärderligt när vädret växlar från bitande kallt till oväntat milt. Jag har lärt mig att aldrig helt förlita mig på eluppvärmda kläder, hur frestande det än kan vara. Det är klart att det kan kännas skönt i stunden, men när tekniken sviker, vilket den ibland gör, och svetten börjat tränga igenom innerlagren, är det inte långt kvar tills kylan letar sig in. 

En blöt kropp i kalla temperaturer är en farlig, i värsta fall livsfarlig kombination. En annan viktig aspekt är att jag tillbringar nästan hela dagarna utomhus under sådana här vinterresor. Jag planerar helt enkelt så att jag inte ska behöva gå in i onödan. Varje gång jag stiger in i en varm byggnad, om så bara för att köpa kaffe eller värma händerna en stund, måste jag anpassa kläderna direkt. Det gäller framför allt att snabbt ta av sig förstärkningsplaggen, annars är risken stor att du börjar svettas. Och så fort du kommer ut igen börjar svetten kyla ner kroppen. Det här gäller i allra högsta grad även dina fötter och vad du bär för att skydda dessa. 

Personligen kör jag med ett par riktigt rejäla vinterkängor med gummerad nederdel och filtfoder - inte särskilt skyddande vid en eventuell omkullkörning, men oslagbara när det kommer till värme. Ytterst bär jag ett vindtätt och vattenavvisande motorcykelställ som förutom att skydda vid en vurpa, även skyddar mot väder och vind samtidigt som det tillåter fukt att ventileras ut. Hos byxorna har jag plockat ur knäskydden, och bär i stället ett par separata knäskydd av rejälare enduro-/motocross-modell, som förutom det uppenbart bättre skyddet vid en vurpa, även ger ett avsevärt mycket bättre skydd mot kylan än typen som ofta sitter som standard i många allvädersställ för motorcykelbruk. 

När det gäller strumpor kör jag alltid med två par tunna ullstrumpor i stället för ett par tjockare, helst i merinoull. Ullens förmåga att isolera även när den är blöt, och att inte börja lukta surt efter en dags användning, är oslagbar. Dessutom har jag alltid med mig ett extra förråd av extrastrumpor - alla av ull. Det kanske låter överdrivet, men om något skulle hända - motorstopp, olycka, eller att man helt enkelt blir stående längre än planerat, då vill jag ha marginaler. Det är därför jag också alltid packar med mig tält, snöskor för att kunna ta mig fram även i djupsnö, snöskyffel, frystorkad mat, minst en termos fylld med varmt vatten, och ett litet Trangia-kök med gasbrännare. Hellre packa lite för mycket än att stå där och frysa om du blir strandsatt. 

Motorcykeln jag kör är en Husqvarna Norden 901 Expedition av årsmodell 2025, enligt mig en perfekt motorcykel för ett riktigt motorcykeläventyr som det här. Den är i stort sett i standardutförande, som specialkittats aluminiumväskor och Mitas enduro Trail XT+-däck som försetts med hundratals limmade ståldubbar med 2,5mm utstick. 

Det jag oroar mig mest för är batteriet. Kylan är skoningslös mot batterier, särskilt om de inte är fulladdade, och utan kräm i batteriet blir det desto svårare att få i gång motorn. Ett urladdat batteri i 30 minus är inte bara segt att ladda - det kan vara i princip omöjligt. För att gardera mig har jag därför med mig ett likadant extrabatteri, som jag underhållsladdar längs vägen.  

Husqvarnans generator uppges ge 400 watt, vilket är tillräckligt för att köra både handtagsvärmare och värmesadel utan att riskera att tömma batteriet. Elsystemet är dessutom kompletterat med extra uttag för elstrumpor och värmeväst, samt en USB-port där jag laddar navigationsutrustning och mobil. Jag har också monterat en värmeplatta i tankväskan - den fungerar som kameraväska och håller temperaturen uppe nog för att batterier och elektronik ska må bra även i kyla. 

Dessutom har jag monterat en snabbkontakt för batteriladdaren jag har med mig, vilket underlättar att hålla systemet i trim. För att skydda händerna från väder och vind använder jag ett par vadderade handtagsmuffar monterade på styret. Kombinerat med de eluppvärmda handtagen funkar det fint att bära vanliga sommarhandskar av allvädersmodell. Åtminstone tills ena handsken ger upp och sömmarna börjar släppa. Då får jag byta till vinterfodrade tumhandskar med innerhandske. 

Hjälmen jag använder är en skoterhjälm från FXR, med eluppvärmt visir och integrerat solvisir. Under jackan bär jag en väst med bröst- och ryggskydd, dels för säkerheten, dels för att skapa ytterligare en värmande luftspalt. Tillsammans med en hjälmhuva och en fodrad halskrage känner jag mig trygg med att klara även temperaturer ned mot -30°C. 

Faktum är att jag föredrar kallt och klart väder framför slask och plusgrader. Något av det värsta jag vet är regn i kombination med kyla. För att minska risken för att bli svettig undviker jag också att gå inomhus i största möjliga mån under dagsresorna. Jag tankar i automater, äter medhavd mat och tar pauser i det fria. Det gäller att hela tiden vara förberedd på att stanna ute dygnet runt, utan att vara beroende av värme inomhus. Och det funkar. Under flera dagar i temperaturer mellan -5 och -15 kände jag mig aldrig kall. Däremot var det mycket värre när temperaturen steg, och snön övergick i regn. Vägarna blev lurigt ishala, snön förlorade sin struktur, och det som tidigare varit fast underlag blev till förrädiskt slask, blandat med trottoarkantshöga iskanter. 

Efter att januari bjöd på temperaturer på ner mot 30 minusgrader uppe i norra Sverige bjöd februari på betydligt mildare väder. I Norrland innebar detta begränsade mängder nederbörd och mestadels stillsamt vinterväder. De första dagarna i månaden bjöd visserligen på ett par kalla dygn, men i stort sett präglades större delen av norra Norrland av milt eller mycket milt väder. Vad händer? Min plan var ju att köra motorcykel på vinterväglag och gärna med ett antal minusgrader. Allra helst i sol med klarblåhimmel dagtid och norrsken som kvällsunderhållning. 

Fram tills det var dags för mig att bege mig ut på denna vinterresa hade vädret varit minst sagt svajigt. Några dagar före avresa kom årets snöfall, tåg fick ställas in och trafikkaoset på landets vägar var ett faktum. Perfekta förhållanden för mitt äventyr, tänkte jag. Men ack så fel jag hade. 

Det var en kylig men inte kall februarieftermiddag när jag rullade ut från hemmet strax norr om Stockholm, med packade väskor och full tank. Himlen var blyertsgrå och luften klar och krispig, runt tre minusgrader, med ett tunt lager snö som täckte vägkanter, trädgrenar och åkrar som vilade i vinterdvala. 

Jag styrde vidare norrut genom de mer stillsamma delarna av Roslagen, där villakvarteren långsamt gled över i öppna fält och glest trafikerade landsvägar. Redan efter några mil började storstadens puls tystna bakom mig, och motorcykelns dova muller blev mitt sällskap. Småvägarna genom Kårsta och vidare upp mot Almunge låg som smala, bleka band genom ett skogslandskap där rimfrosten låg kvar i skuggpartierna och den låga vintersolen kastade långa, blåaktiga skuggor över vägen.

I höjd med Österbybruk blev världen lite vitare. Här låg snön aningen mer utbredd, och små klungor av faluröda hus vilade tätt ihop längs vägarna, som för att hålla värmen. Rök steg från skorstenarna och doften av vedeldning smög in genom hjälmens ventilationsöppningar. Motorcykeln, trots sina dubbade däck och expeditionstypiska attiraljer, kändes å ena sidan främmande i detta vinterlandskap - men å andra sidan ändå som att den helt självklart hörde hemma här, för denna typ av äventyr. 

Fram mot tidig kväll gled jag in vid Valbo köpcentrum, där den moderna världen plötsligt trängde sig på i form av lysrörssken, parkeringsplatser och människor i vinterjackor som skyndade mellan butikerna vid köpcentrumet. Jag stannade för att fylla på bränsle, bensin till motorcykeln och mig själv med varm mat, kaffe. Dessutom unnade jag mig en kortare promenad för att röra lite på kroppen.

Snart var det dags att rulla vidare. Omsorgsfullt klädde jag på mig, spände fast hjälmen och lät elvärmen i hjälmvisiret och handtagsvärmarna göra sitt jobb. När jag klev upp bakom styret igen hade mörkret lagt sig helt och temperaturen krupit ned till runt sex minusgrader. Resten av vägen gick nästan som i en dröm. Småvägarna norr om Gävle var i stort sett tomma, förutom någon enstaka bil i fjärran vars ljus kort flimrade förbi genom den täta skogen.

Jag körde norrut genom tyst landsbygd, där granarna stod som väktare längs vägkanterna och snön glittrade till i strålkastarljuset. Allt var tyst, förutom motorcykelns lågmälda sång och de dubbförsedda däckens vinande ljud mot den hårdpackade snön. Slutligen nådde jag mitt mål för dagen - en liten, nästan spegelblank sjö strax norr om Ockelbo, inbäddad i mörk skog och total tystnad. Det var runt sex minusgrader, men inte kallt - inte när man är klädd rätt. Och där, under en gnistrande stjärnhimmel, med tystnaden som ett täcke över hela landskapet, reste jag kupoltältet och slog läger. Nu var det bara jag och Husqvarnan. Så vitt jag vet.

Trots minusgrader var det varmt och skönt inne i den vinterbonade sovsäcken, som placerats inuti en annan vintersovsäck. Tillsammans ska dessa erbjuda komfortvärme även om termometern skulle dyka ner mot åtminstone 30 minusgrader. Skönt. Under natten bar jag endast ett par kortkalsonger, och mössa på huvudet.

Tidigt nästa morgon, medan stjärnorna ännu glimmade över sjöns mörka yta och tystnaden låg tät över skogen, vaknade jag av mobiltelefonens förinställda alarm.  Det var dags att klä på sig och göra sig redo för dagens äventyr. 

Strumporna jag burit under dagen hade gjort nätunderstället sällskap utmed kanterna inuti sovsäckarna, och var nu helt torra från fukt, och dessutom varma. Utanför tältduken låg världen stilla frusen, blåtonad och orörd. Ingen vind, endast det där karaktäristiska ljudet av tystnad som bara infinner sig vintertid. Jag kröp ut ur sovsäckarna, satte på mig strumpor och underställ, slog igång den gasdrivna lanternan. Samtidigt fortsatte jag med att rulla ihop och trycka ner sovsäckarna i kompressionssäckarna, som effektivt minskar dess storlek under förvaring. Det självuppblåsbara liggunderlaget fick behålla sin luft tills efter frukost. 

Jag fyllde gaskökets kastrull med redan uppvärmt vatten från termosen. Några minuter senare kunde jag njuta av några mackor med mjukost, ett par rejäla klunkar rykande kaffe och en förpreparerad påse med flingor och torrmjölk som jag uppblandat med några deciliter ljummet vatten. Jag fyller kastrullen med ren snö och blandar med lite termosvarmt vatten, där det varma vattnet effektivt hjälper till med att påskynda processen med att förvandla snön till kokhett vatten. Snart var termosen återfylld med varmt vatten.

Frukosten var måhända inte festmat, men det smakade gott och gjorde sitt för att ladda mig med tillräckligt med energi för några timmars motorcykelkörning.

Den lilla gasdrivna lanternan jag hängt upp i tältet spred ett varmt, mjukt sken och gav ifrån sig precis tillräckligt med värme för att långsamt torka upp den värsta kondensfukten som alltid är svår att hantera vintertid, i synnerhet som nu med mängder av fuktiga och även blöta kläder inne i tältet.  Att använda öppen låga inne i ett tält är inget att rekommendera. Om du ändå väljer att göra det så gäller det att vara mycket försiktig - en gaslåga i ett tält är förrädiskt, inte bara för att det utgör en brandrisk. Jag hade lämnat både takventilen och ena dörröppningen lite på glänt, så att frisk luft kunde cirkulera. Jag vill inte somna om i syrefattig luft.  

Det är här ett så kallat tunneltält, som jag normalt brukar använda sommartid, eller då jag har sällskap, är att föredra. Då finns en så kallad absid, ett slags väderskyddat förvaringsutrymme utanför själva sovdelen, där du kan förvara prylar och laga mat.  Det finns även tält med ett särskilt utrymme som är så stort att du även kan parkera motorcykeln där. Personligen gillar jag mindre, mer slimmade tält med en profil som även fungerar bra i kraftig vind. 

Att jag valt ett kupoltält för denna resa är främst för att det underlättar då jag som i det här fallet är själv. Även fastän tältet är gjort för att rymma tre personer kan jag enkelt resa tältet på egen hand, på kort tid, på en plats och sedan lyfta det och placera det på en annan, väl utvald plats. Om den platsen visar sig vara fel plats, så kan jag enkelt lyfta det till ett annat ställe, utan att behöva riva det och sätta upp på nytt. 

När det första gryningsljuset anade sig bakom träden hade jag redan packat ihop lägret och omsorgsfullt och försiktigt klätt på mig alla kläder. Försiktigt, för att inte bli varm och svettig innan avfärd. Väskorna var packade, och med ett litet knapptryck brummade Husqvarnan till liv.

Termometern visade på minus fem grader. Kyligt, men inte kallt. Det var dags att ge sig ut på vintervägarna igen. Underbart.  

De snöiga småvägarna norr om Ockelbo ledde mig vidare in i ett landskap där morgonens dis låg som ett tunt flor över fälten. Vägarna var hala, men vackra - slingrande genom små byar och skogsklädda kullar, där snön låg orörd förutom mina spår. 

Jag passerade Stråtjära och Bergvik i ett långsamt men stadigt tempo, där varje kilometer var ett slags meditation. Tallarna stod tunga av frost och såg ut att ha stått så i hundra år.  Vid Berga och Lindefallet var världen i stort sett öde. Några rökpelare steg ur skorstenar här och var, men annars var det bara jag, vintervägarna och ”Huskyn”.

Milen avverkades i tämligen högt tempo, även om det inte var snack om att bredsladda fram genom kurvorna. Dubbdäcken erbjöd helt okej med fäste på såväl snö som is, sämre på ren asfalt, men ändå tillräckligt för att jag skulle kunna känna mig hyffsat säker där jag svängde fram genom kurvorna, och ibland behövde bromsa eller rentutav stanna.  

Iggesund, med dess tongivande sågverk, dök upp som en liten pulserande knutpunkt, och när jag rullade in mot Hudiksvall, även känt som ”Glada Hudik”, för lunch hade solen klättrat en bit upp över horisonten. Jag stannade vid en bensinmack med tillhörande grill, tankade motorcykeln, drack kaffe, käkade en hamburgare utomhus och tog en stunds promenad och flaxade lite med armarna innan jag slog mig ned i sadeln igen. 

Efter Hudiksvall följde jag vägarna via Ilsbo, vidare norrut. Himlen var blyertsgrå, luften stilla och någon enstaka minusgrad. Landskapet låg inbäddat i vinterns matta - ett tunt, fast vitt täcke. Grusvägarna norrut ringlade sig genom frostnupna skogar och små byar där snön låg orörd på ladugårdstak och gärdesgårdar. 

Det var februari i Norrland - tiden då vintern vanligtvis brukar vila som tyngst men redan nu började tappa greppet. Skymningen kom tidigt, redan vid tresnåret började färgerna blekna från himlen. Ljuset blev kallare, blåare. Snön gnistrade till under strålkastaren, och träden kastade långa skuggor över vägen. Vägarna var täckta av ett kraftigare lager av hårdpackad snö, och allt som oftast is. 

Planen var att jag skulle köra i cirka 50 minuter, för att sedan ta en tio minuters bensträckare, för att därefter köra vidare och upprepa denna ”loop” tills jag var framme vid dagens etappmål. Allt som oftast blev det att jag körde vidare, och vidare, tills det var läge att fylla tanken med bensin.  

Vägen mot Bergsåker tog mig genom ett lapptäcke av åkrar, tallskog och frusna myrar, där snön låg kvar som krispiga vågor över isiga diken. Jag höll en stadig fart, omkring 70 kilometer i timmen, på de bättre partierna - där gruset bröt igenom snön. Motorcykeln mullrade försiktigt under mig, och avgaserna försvann som rökstrimmor i den kalla luften.

En stund senare, då jag nådde utkanten av Örnsköldsvik och svängde in på mindre vägar mot Brattfors, började underlaget försämras, kraftigt. Skogen slöt sig tätare, skuggorna fördjupades och temperaturen höjdes ett par grader. Här låg isen i breda, blankslitna band över vägbanan, ofta dolda under sjok av snömodd. 

Trots att de grovmönstrade däcken försetts med hundratals dubbar är körningen en ständig balansakt, och en sladd i 70 kilometer i timmen kan snabbt bli ett rejält problem.

Mellan Örsbäck och Gräsmyr blev det ohållbart. Vägbanan hade förvandlats till ett spårigt inferno - hårdpackad is, uppkörd av tunga fordon, med hjulspår så djupa att jag tvingades balansera millimeter för millimeter, där varje liten sladd kunde bli till en större, och innebära slutet på färden. Hastigheten var nu nere på 20-30 kilometer i timmen.

Även fastän jag har stor vana vid att köra motorcykel på löst underlag, efter många års aktiv enduro- och offroadkörning var det där över min nivå, i synnerhet vad gäller säkerhet, och jag anser mig inte vara särskilt lättskrämd. Fastän jag vet att det är helt fel, och trots att jag försökte slappna av, så satt jag där stel som en fiolsträng över tanken, varje muskel i kroppen fokuserad på att hjälpa motorcykeln att hålla kursen genom spåren. Den tidigare så härliga rytmen, frihetskänslan, hade bytts mot full koncentration och en ökande oro. 

Vädret visade inga tecken på förbättring. Himlen hade mörknat ytterligare, och en envis vind började dra ner från norr - och snart började nederbörden falla, i formen av regn. Jag stannade till i vägkanten, och allt jag hörde var mitt eget andetag och det svaga knäppandet från motorn som svalnade. Framåt låg ännu flera mil av denna osäkra isväg, och jag visste inte vad som väntade bakom nästa krök. Jag tänkte på vad som skulle hända om jag skulle glida omkull. Skulle jag hinna få bort motorcykeln från vägbanan innan nästa timmerbil skulle passera över ”grävlingen” som låg där mitt på vägen?  

Efter en stunds jobbigt velande och funderande tog jag beslutet. Jag vred om styret, med ett sista ögonkast mot riktningen där Vindelforsarnas camping låg - någonstans långt därborta i den växande skymningen - och vände tillbaka med siktet nu inställt på Umeå. Ytterligare en stund senare stannade jag till för ett snabbt kvällsmål. 

Under tiden hade väderläget förvärrats ytterligare. Vinden som först viskat i grantopparna hade nu förvandlats till tjutande kastvindar, och snöblandat regn började piska mot hjälmvisiret med en ilska som kändes långt in i märgen. Kastvindarna gjorde att jag stundtals fick kämpa, parera hårt, för att bibehålla kursen. Temperaturen låg nu runt nollan, och allt blev blött, kallt och ogästvänligt. Det var som att hela landskapet hade fått nog av min vinterromantik och ville påminna mig om att vädrets makter alltid har sista ordet. 

Jag beslöt mig för att tältet skulle få stanna kvar i säcken, och i stället ta jag till backup-planen att boka in mig på ett hotell i utkanten av Umeå. För mig ett slags misslyckande, uppe på det faktum att jag inte nådde dagens planerade etappmål, men i ärlighetens skull ett skönt nederlag. 

Väl inne på rummet använde jag alla tänkbara och otänkbara sätt att hänga upp kläder och annat på tork. Utanför kunde jag se hur kapellet som skyddade motorcykeln från regn och rusk fladdrade ihärdigt i den hårda kulingen, och stormstyrka i vindbyarna. Jag låg vaken en stund och lyssnade på regnets trummande, vindens vrål och funderade på om MC-kapellet skulle vara kvar nästkommande morgon. Eller om motorcykeln skulle stå upprätt. Eller om jag gjort fel som tagit in på hotell, i stället för att sova, som tänkt, i tält. 

Is är halt – det är ingen nyhet. Men is med ett lager av smältvatten som topping är än värre. Det fick jag erfara när jag skulle backa ut från en parkering. Underlaget var isigt, snön hade smält och sedan frusit igen rena halkbanan. Jag försökte backa med fötterna i marken men tappade greppet, gled och dämpade så gott jag kunde när motorcykeln tippade omkull. Där låg den tung som ett fullpackat kylskåp. Inget allvarligt skadat, men mitt ego fick sig en törn. 

Jag försökte lyfta hojen på egen hand, men det gick inte. Packningen gjorde den alldeles för tung. Det blev till att plocka av tankväskan, kamerautrustning, tält och annat. Som tur är använder jag innerväskor i aluminiumväskorna det gör allt så mycket enklare.

Efter att jag lättat lasten lyckades jag till sist få upp motorcykeln igen. På med packningen, upp i sadeln och vidare. Det är sådana ögonblick som påminner mig om varför jag älskar att köra motorcykel vintertid. Det är krävande, det är utmanande men det är också vansinnigt givande. Du tvingas vara närvarande, förberedd och ödmjuk inför naturens krafter. Och kanske är det just därför känslan av frihet är så stark.

Efter ett besök på lokala sportbutiken krängde jag på isbroddarna på mina kängor. Allt har en första gång, och så även att köra motorcykel med broddar. Men hellre det, än att riskera att tappa fotfästet vid varje stopp. 

Efter en kylslagen men vacker färd från Umeå, med ett kort stopp i Bygdsiljum för att sträcka på benen och fylla på med varm dryck, fortsatte jag norrut mot Skelleftehamn. Landskapet var inbäddat i ett tunt snötäcke, och de smala vägarna slingrade sig genom frostinbäddade skogar och över frusna myrar. Den klara vinterluften och det svaga solljuset skapade en nästan magisk stämning.

Husqvarnan gjorde sitt jobb att se till att jag komfortabelt kunde njuta av färden. Vid ankomsten till Sävenäs, vid Skelleftehamn, möttes jag av en livlig atmosfär vid Kurjovikens Havsmarina, där svenska världscup-deltävlingen i vintersimning utomhus, World Cup Winter Swimming 2025, just pågick, med över 600 deltagare från 21 olika länder.

Kurjoviken, med sitt isiga vatten och omgivande vinterlandskap, erbjöd en spektakulär utomhusarena för detta världsmästerskap. Under helgen tävlade simmare i olika grenar, från 25 meter bröstsim till 200 meter frisim i det iskalla vattnet. Ett annat publikfriande inslag var stafetten 4 gånger 25 meter bröstsim, där ett 30-tal lag deltog. 

För en stund hade jag själv funderat på att delta i tävlingen, men när jag väl kom fram blev jag bekväm och valde jag att behålla kläderna på, som åskådare.  

Kurjovikens Sjökrog serverade typiska norrlandsdelikatesser, i form av viltskavsgryta och Norrlandspalt. Jag valde viltskaven, och efter att ha tillbringat några timmar vid evenemanget och tagit del av både tävlingar och aktiviteter, fortsatte jag min resa mot Boden.  

En av höjdpunkterna längs vägen var att köra över isvägen "Avanleden" som sträcker sig över Luleälven. Solen tittade fram mellan de spridda molnen, och isen var täckt av ett lager av sladdrig snömodd.

Att färdas över den frusna älven, med isen som bro över det iskalla vattnet där under däcken och det vackra vinterlandskapet var en upplevelse som verkligen satte pricken över i:et på dagens rutt. Lite som plåster på såren från gårdagens stormiga oväder. En stund senare blir det ett tankstopp inne i centrala Boden, för att kort därefter gör mig redo för kvällen och nattens övernattning.

Här inträffar även en liten rolig händelse. När jag just ska dra vidare från bensinmacken dyker en hundägare som är ute och går med sina två hundar upp och gör tummen upp och säger något uppmuntrande. Det leder till ett samtal, och en kort stund senare visar det sig att ”Tobbe” hade hört i MCPODDEN att jag skulle bege mig ut på vinterresa norröver med en Husvarna Norden 901 Expedition, och misstänkt att det kanske var jag när han såg den fullastade motorcykeln där på macken. Mycket riktigt. Så rätt han hade. Det blev en selfie som laddades upp på MCPODDENS Instagramkonto. Tack för ett trevligt samtal Tobbe! 

Innan jag började det mödosamma arbetet med att gräva fram en tältplats i den förvånansvärt djupa snön, samt skapa en stig från vägen till tältplatsen, lyxar jag till det med hämt-mat, Tikka Masala. Smakar oerhört gott. Godare än den frystorkade maten jag har med mig, och egentligen hade tänkt äta. Dessutom fyller jag på frukostförrådet med lite juice, chokladmjölk och nybakat bröd, som kommer ge mig en perfekt start på morgondagen.

Mätt och belåten är jag redo för att göra i ordning lägerplatsen inklusive parkering för motorcykeln alldeles intill tältet. Den blir ett bra vindfång, från ett håll i alla fall. Lagom till mörkret lagt sig var himlen i stort sett molnfri, vilket borgade för en lite kyligare natt. Kanske skulle det även bli lite kvällsunderhållning, i formen av norrsken, om jag hade tur. 

Mycket riktigt blev det kallare än det varit någon gång tidigare under resan, med tolv minusgrader då det var som lägst. Nu gällde det att torka upp det som gick att torka upp inne i tältet, och även utomhus.  Här finns det ett antal små enkla knep, som jag känner till, och säkert mängder av andra. 

Lätt fuktiga, inte genomvåta, plagg kan torkas mot kroppen under exempelvis jackan, eller hängandes innanför byxlinningen. Fuktiga strumpor eller handskar kan du stoppa i sovsäcken över natten, nära kroppen men ha koll så du inte blöter ner isoleringen. 

Blöta kläder kan du även torka utomhus, exempelvis på en torklina mellan ett par träd, eller mellan motorcykeln och tältet.  Men först gäller att du försöker vrida ur dyngblöta plagg så gott det går. Vinden är en effektiv hjälp för att torka kläderna, även i bitande midvinterkyla. Men se för allt i världen till att kläderna är omsorgsfullt fastknutna eller på annat vis förankrade i torklinan, så att de inte blåser iväg för att försvinna för alltid. Givetvis gäller det också att skydda torkplatsen från nederbörd, med exempelvis en tarp.

Häng torklinan högt nog så att plaggen inte nuddar marken. Snart kommer plaggen att stelna när vattnet fryser, ju kallare desto snabbare kommer det gå. Efter en tid börjar isen "sublimera", alltså försvinna som ånga. Torktiden varierar kraftigt, bland annat beroende på temperatur, vindstyrka och vad klädesplaggen är i för material. Men genomsura kläder kan mycket väl ha torkat så pass över natten att de endast är fuktiga nästkommande morgon. Och sist av allt, kan du torka ur den sista fukten genom att bära plaggen närmast kroppen, eller torka i sovsäcken. Men som sagt, se till att kläderna är noggrant fastsatta i torklinan. 

Det är lite mekande och kräver en hel del ordning och reda för att hålla koll på alla prylar inne i ett tält. Även fastän jag är ensam i mitt tremannatält är det fullproppat med prylar. Inte minst när det är frukostdags. Då blir det lätt trångt inne i tältet, och det gäller att göra allt lugnt och systematiskt. Och jag tar det lugnt. 

Normalt sett behöver jag inte mycket tid på mig från att väckarklockan ringer till dess att jag käkat frukost och gjort mig redo för att möta ännu en arbetsdag. Men så här ute i vildmarken, vintertid, gäller det att inte stressa. Framför allt har jag inte bråttom, men jag vill inte heller bli för varm då jag river tältet och packar motorcykel, så jag börjar svettas lagom tills det är dags att köra iväg. Det blir snabbt dåligt.  Cirka två timmar efter att jag vaknat har jag så ätit frukost, klätt på mig, tvättat och rakat mig, borstat tänderna, packat ihop tält och lastat motorcykeln. 

Äntligen är jag redo för dagens första körpass. Ett kortare sådant. Det är dags att besöka Tords Motorservice, som ska ge Husqvarnan lite extra kärlek, i form av 100-milaservice. Då jag var på besök låg firman ett par mil nordväst om Boden, men har nu flyttat till nybyggda, större lokaler mer centralt i staden. 

Egentligen var planen att fortsätta norröver mot Abisko och Riksgränsen, via ishotellet i Jukkasjärvi. Men efter nattens minusgrader har vädret åter igen växlat kraftigt och prognosen för landets nordligaste område utlovar plusgrader och även en del regn. Där och då kände jag mig inte så värst sugen på flera dygn i minst sagt ogästvänligt väder.

Visst, det sägs att det inte finns något dåligt väder, utan bara dåliga kläder. Men det betyder inte att det är roligt och trevligt att köra i regn och rusk, även om jag har bra utrustning, som håller mig varm och torr även vid nederbörd.

Några timmar senare är jag åter på rull igen. Hastigt och lustigt har jag lagt om rutten, kortat ner den en aning, Och i stället för att slå upp tältet med Lapporten som bakgrund uppe vid Abisko var siktet nu inställt på Storforsen, och vidare in i Sveriges inland, mot den lappländska tätorten Arvidsjaur, som tillsammans med Arjeplog utgör ett viktigt nav i mängder av testverksamhet för all världens tillverkare av fordon och däck. 

När jag lämnade Bredåker strax före lunch låg ett dämpat februariljus över landskapet. Himlen var höljd i ett tunt dis, så ljusgrått att det nästan smälte samman med snön. Det var fortsatt hyffsat kallt. 

Motorcykelns nyservade motor spann tryggt under mig, nu med nysmord och justerad drivkedja. Vägarna var gråvita, och dubbdäcken bet sig stadigt fast i den hårt packade snön - rena rama drömmen för en vinterförare med rätt utrustning, där det var lätt att glömma att det faktiskt var snö och is under hjulen.

Jag styrde mot Degerbäcken, och snart övergick vägen i ett nät av snötäckta grusvägar som otaliga timmerbilar pressat till en slags stenhård, räfflad vinterbetong. Upplogade snövallar reste sig som låga murar längs vägen. 

Den torra snön virvlade upp i små slöjor bakom bakhjulet, och i kurvorna fick jag parera försiktigt, men med ett leende - detta var körning när den är som bäst. Ensam, långt bort från trafik och brus, med bara motorns muller och den krispiga vinden som sällskap. Det är så här det ska vara. Alltid.

Efter en stunds körning genom denna norrländska ödemark där det enda tecknet på mänsklig närvaro var de breda hjulspåren från timmertransporter började landskapet öppna sig. Mellan snötäckta klippor och knotiga tallar dök den mäktiga Storforsen upp, ett brusande mörkt band som rörde sig genom ett annars fruset landskap. 

Hotellet låg som en varm prick i det vita och utsikten från parkeringen ner mot forsen var magnifik. Ångan från det isfria vattnet steg som rök mot himlen, och ljudet det dova dånet av vatten i rörelse fyllde luften som ett pulsslag i vildmarken. Klockan var strax efter 14, och jag hade fortfarande inte ätit lunch. Hotellets lunchservering hade just stängt. 

Jag kunde visserligen starta gasköket och tillaga någon av alla vakuumförpackade maträtter som jag hade med mig, men jag gissade på att Vidsel, alldeles i närheten, skulle ha någon restaurang som erbjöd något ätbart. Men jag gissade fel. Det var ju måndag, så ortens enda matställe Pizzerian Tictac hade givetvis stängt. Borde jag förstått. Trots allt var det ju måndag. 

I stället kom räddningen för min kurrande mage i formen av lokala livsmedelsbutiken Tempo. Här kunde jag köpa renskavsgryta med potatismos och lingon, som jag även fick hjälp med att värma i mikrovågsugnen. Som krydda på moset fick jag även sällskap av några lokalbor, som var nyfikna på Husqvarnan och vad jag var för filur som dök upp så där i deras hembygd med motorcykel mitt i vintern. 

Det blev ett stunds skönt snack innan jag vinkade adjö och gled ut från Vidsel, eller Robotbyn som den lilla orten med sina omkring 500 invånare kallas. Här i trakterna ligger nämligen FMV:s provområde, som är Europas största provområde över land, där mängder av avancerad utrustning, stridsflygplan och kryssningsrobotar testats under årens lopp. 

Nu blev det åter körning på småvägar, ibland breda skogsbilvägar, ibland slingrande sträckor mellan uthus och granhäckar där dubbdäcken sjöng sin vintersång mot underlaget.

Många av grusvägarna jag egentligen ville köra på var oplogade och tyvärr inte aktuella, så stundtals blev det mer transportbetonad körning på större landsvägar, där mitt främsta sällskap var långtradare och ett stort antal timmerbilar. Och då och då var det en och annan förare som blinkade med helljusen och gjorde tummen upp, vilket uppskattades av mig och gjorde att ett leende spred sig inne i hjälmen. Själv valde jag att inte vinka tillbaka, för säkerhets skull, utan nöjde mig med att nicka och blinka tillbaka. 

Mörkret föll långsamt i takt med att jag närmade mig Arvidsjaur. Den blå skymningen lade sig över skogarna som en tyst filt, och skuggorna mellan träden djupnade till nästan svart. Temperaturen hade höjts ytterligare några grader. ”Bara det inte börjar regna”, tänkte jag.  

Till slut, i ett grynigt kvälls-sken, dök samhället upp som ett kluster av gula lampor i fjärran en trygg punkt efter en dag i vintervildmarken. Arvidsjaur. Ett ställe som har en speciell plats i mitt hjärta. Storgatan sträckte ut sig framför mig som en bred, välplogad huvudled - Arvidsjaurs ryggrad. Jag passerade Hotell Laponia, en robust byggnad som blandar funktionalitet med lappländsk charm. Fönstren glimmade varmt av inomhusbelysning, och några snöskotrar stod prydligt parkerade utanför entrén - redo för nästa tur ut i vildmarken. Det doftade svagt av björkved någonstans ifrån, blandat med den distinkta, kalla doften av snö och kyla. Dags att tanka både maskin och kropp inför nästa etapp. 

Jag bromsade in och körde upp och parkerade lite nonchalant på trottoaren utanför Sushihaket. Kort därefter ser jag hur ett par stannar till och tar bilder på motorcykeln med deras mobiler. Tjejen får syn på mig, ler och göra två tummar upp. Jag gör tummen upp tillbaka.

Mätt och belåten påbörjar jag den mödosamma påklädningsprocessen. Det sista ordnar jag utomhus, för att inte bli varm och svettig. Nu har det blivit rejält mörkt, och jag har fortfarande en bit kvar till stället där jag ska övernatta. Det blir en spännande och långsam färd. Tidigare under kvällen hade jag varit orolig för att det kanske skulle börja regna, och nu kom nederbörden, men som tur var i formen av snö. Och efter att först ha snöat lite ymnigt ökade mängden så pass att sikten snart var nere på noll. Det blev till att krypköra de sista kilometrarna. Imorgon såg det onekligen ut att bli körning i betydlig mer snö. Roligt! 

Efter en extra dag för lite småutflykter i Arvidsjaur var det dags att fortsätta söderöver. 

Jag borstade av motorcykeln som fått tillbringa natten utan kapell, slog en flukt på dubbarna, kollade in så att packningen satt som den skulle, startade motorn och drog på mig hjälmen med ett kort andetag av kall luft. Värmeslingorna hos hjälmvisiret avlägsnade lite imma, och jag kunde känna en viss värme mot ansiktet. Skönt.

Motorn hade snart kommit upp i rätt arbetstemperatur och fann snabbt sin rytm, och snart rullade jag söderut, på snötäckta vägar mot Abborrträsk. Här fanns bara ett fåtal spår framför mig - någon enstaka bil, en och annan skoter som passerat - men mest var det jag och vägen. 

Skogen slöt sig tätt runt omkring, granarna dignade under snön, och varje kurva öppnade ett nytt vykort av orörd norrlandsvinter. Oerhört vackert helt enkelt. Glommersträsk dök upp som en liten snövit oas i landskapet. Här svängde jag av in på mindre vägar, som slingrade sig mellan sjöar, hyggen, myrmarker och mängder av samhällen med träsk i ortsnamnet. Genom Norsjö med sin folkpark runt sjön, förbi skylten mot Ensamheten, vidare mot Åmsele och Vindeln, här jag tar en bensträckare intill Vindelforsen, där jag hade planerat att övernatta några dagar tidigare, då vädret och väglaget ville något annat. 

Vidare söderut rullade jag in mot Nordmaling, och snart kunde jag se hur snötäcket tunnades ut. När jag närmade mig Bjästabacken söder om Örnsköldsvik skedde förändringen nästan som ett trollslag: Plötsligt, utan att jag egentligen märkte exakt var det hände så var vägen snöfri, himlen öppnade sig i klarblått, och där - i en glänta intill vägen porlade smältvatten i små rännilar längs vägkanterna. Våren hade onekligen tagit kommandot. 

Den fortsatta sträckan söderut gick i ett flygande tempo, solen värmde gott, barmark under däcken. Valbo köpcentrum, strax väster om Gävle, blev ett kort stopp för att fylla på bensin, kaffe och en stunds bensträckare. Det kan hända att det slank ner en hamburgare också. Här var det nästan svårt att förstå att jag på morgonen kört genom ett vinterlandskap. Folk gick med jackor uppknäppta, utan mössor och inte en tillstymmelse till den snö som funnits när jag passerade här för lite över en vecka sedan. 

Därifrån körde jag vidare mot Sala, för ett kort stopp hos Karlströms Motor, som hjälpt till med att dubba däcken rätt från början. Och trots en del barmarkskörning, och tungt lastad motorcykel, saknades inte en enda dubb. Imponerande. 

De sista milen hem till Täby gick på torra småvägar genom ett Roslagen som långsamt vaknade ur vinterdvalan. Väl hemma kan jag se tillbaka på ett vinteräventyr som vädermässigt inte blev riktigt som tänkt, men som trots det gav mig många härliga minnen för livet. Nästa år får vi hoppas att det blir vinter på riktigt.