I fokus: Thomas Kjer-Olsen

Husqvarnaföraren Thomas Kjer-Olsen från Danmark är Skandinaviens snabbaste Motocrossförare. 2016 blev han Europamästare i 250-klassen. Året därpå säkrade han sin första GP-seger i MX2 vid Kegums i Lettland, och som MX2-rookie slutade han trea i mästerskapet. I år var han på pallen 10 gånger och slutade återigen som trea i MX2-världsmästerskapet, som fabriksförare i Rockstar Energy Husqvarna Factory Racing team. Här berättar han mer om sin väg mot toppen. 

Här följer Thomas egna ord i jag-form:

Inför starten på säsongen 2018 var målet att vinna MX2-mästerskapet, det var vad jag tränade för. Jag kände verkligen att det kunde vara möjligt, och när säsongen drog igång hade jag ett bra tempo, men KTM-förarna var aningen snabbare. Det är bara så det kan vara ibland. Min målsättning var fortfarande att vinna, och jag fortsatte att träna med det som min främsta målsättning. Jag är inte besviken över att det inte blev så, för jag känner att jag gav allt, och lärde mig massor. Jag tycker att jag gjorde et stort framsteg mot förra säsongen. Då var jag bara på pallen en gång. I år fick jag kliva upp på pallen tio gånger, och så länge jag gör framsteg så är jag glad. På den här nivån är det verkligen småsaker som gör det där lilla extra som behövs för att vinna. Det är oerhört krävande och svårt att hela tiden göra framsteg.

 

Jag började köra motocross redan vid tre års ålder. Min pappa körde motocross, precis som hans pappa hade gjort före honom. Min syster och bror körde också. Även flera av mina släktingar på mammas sida körde en del. Så det var en hel del motocross inom familjen, och att jag började köra var bara ett helt naturligt steg.

 

Att köra motocross i Danmark är helt okej. Det finns ett antal banor, och en hel del motocrossförare, mestadels hobbyförare som kör enbart för skojs skull. Det danska tävlingsförbundet jobbar allt mer med att hjälpa fram unga förmågor inom sporten, arrangerar gemensamma träningsläger och så. Förbundet har blivit bättre och bättre på att stötta och hjälpa förare som har potentialen och vill ta nästa steg.

 

Känslan över att vinna en GP-seger är underlig. Det känns som att du alltid har kört som du just gjort, men så plötsligt faller alla bitar på plats. Där och då känns det inte alls som att du kör över din egen förmåga, eller pressar mer än vanligt. Känslan är inte ”wow, jag kör så himla bra!”, utan snarare att allt känns helt normalt. Ibland har man den där dagen då allt klaffar, och känns helt rätt. Det är givetvis en hel del känslor iblandade då man vinner en stor seger, sköna känslor.

 

Det är så mycket hårt arbete bakom varje säsong, och under vinterns träning är det mycket tankar som far omkring, där du försöker lista ut hur du kan bli bättre som förare. Och när allt plötsligt faller på plats och du vinner är känslan fantastisk.

 

Jag har alltid fått bra hjälp under hela min motocrosskarriär. När jag var ung var det min pappa som hjälpte mig. Min äldre bror tävlade också, så jag tittade en hel del på honom för att lista ut vad han gjorde som kunde få mig att köra snabbare. Efter att min bror flyttade hemifrån blev det mer sällan att vi tränande tillsammans. Det var i det här skedet som jag fick en personlig tränare. Jag kunde givetvis träna själv, men ansåg att det var bättre att få hjälp från en export som visste exakt hur jag skulle träna för att öka min fysiska förmåga. Jag har haft flera tränare, men under de senaste säsongerna har jag haft Rasmus Krogh Jørgensen som tränare, både på motorcykeln och övrig fysisk träning.

 

Rasmus Krogh Jørgensen och Thomas Kjer-Olsen

 

 

Under vinteruppehållet är det fortfarande en hel del motocrosskörning som gäller. Det är givetvis en hel del annan träning, på gymmet, på cykel och löpning, men mestadels handlar det om att få så mycket körtid som möjligt. Vid sidan om motocrosshojen handlar det framförallt om återhämtning och att bäst preparera sig inför nästa kördag. Under några veckors tid satsar vi lite extra på cykling, rodd och löpning, men den typen av träning finns sedan där i olika former under stort sett hela året. Jag har ett träningsprogram som jag följer strikt, och det är skönt att slippa fundera allt för mycket kring vad jag vill eller borde träna idag eller de närmaste dagarna.

 

Inför ett GP reser jag i regel till tävlingsområdet så att jag kommer till banan någon gång under fredagen.  Väl där går jag och kollar in banan, och gör ett antal andra förberedande saker. Det mesta går på rutin. Det är ingen stor sak. Det kan vara att ställa upp för någon intervju, eller något sponsorsjippo. Dagen efter handlar det om fria träningar och kval inför söndagens race.

 

Timmen före racet så försöker jag hålla mig så avslappnad som möjligt. I det här läget brukar jag dra mig undan en aning, sätta på mig hörlurarna och lyssna på musik, pop eller kanske rentutav dansk rap, I det här läget är jag fortfarande kontaktbar, och är normalt inte en person som du inte vågar störa. Jag vill fortfarande vara trevlig mot folk runtomkring mig. Men ibland har du tuffa racehelger och då vill jag ofta vara lite för mig själv för att bäst kunna fokusera på nästa race.

 

Ute vid startgrinden, en minut kvar till start, är det egentligen inga särskilda tankar i huvudet. Det är lite svårt att sätta ord på det. Min upplevelse är att det inte är så mycket tankar som far omkring egentligen. Kanske att jag är lite nervös, går igenom hur jag ska få till bästa möjliga start, och håller stenkoll på att 15-sekundersskylten ska komma upp. Sedan är det inga tankar alls, utan härifrån går det mesta på rutin.

 

En av de stora nackdelarna med att komma från Skandinavien är vinterns dåliga motocrossväder. När jag var yngre betydde det oftast att jag inte kom igång med körträningen förens sent inpå nästkommande säsong, och det inverkade givetvis negativt på min körning. Under den här perioden kunde jag cykla, springa och ägna mig åt olika former av styrke- och fysträning, men motorcykelkörningen blev lidande. Så om du verkligen vill satsa på en karriär som motocrossförare anser jag att man måste bege sig söderut under vinterperioden, för att få så mycket körtid som möjligt även denna årstid.

 

Första gången som jag verkligen började visualisera mina tankar kring att bli världsmästare en dag var under säsongen 2015. Antingen så skulle jag fortsätta med motocross på hobbynivå, eller satsa helhjärtat som proffs med målet att bli världsmästare. Det fanns inget mellanläge. Det var nu som jag bestämde mig för att satsa, inte göra det halvdant längre. Jag visste att det jag gjorde inte var tillräckligt, utan att jag var tvungen att höja mig ett par nivåer. Och om jag skulle satsa så ville jag göra det på rätt sätt. Det var nu jag fick möjlighet att få Rasmus som tränare. Så blev det. Han hjälpte även till med att finna ett antal sponsorer åt mig, vilket i sin tur gjorde att jag kunde betala honom lön. Sedan dess har jag haft tre riktigt bra säsonger. Det känns givetvis bra att hårt arbete lönar sig.

 

Planen är att Thomas ska fortsätta i MX2-VM under de kommande två säsongerna, men med tanke på att han både är mycket längre och väger en hel del mer än många av sina främsta rivaler så vore det inte en stor överraskning om vi kommer att få se honom på en 450-kubikare i MXGP redan 2020. Enligt honom själv så är planen att vänta och se. Steget till MXGP är ingen lek, och ännu finns mycket kvar att lära. Vi får ju inte glömma att han redan har åstadkommit enormt mycket under sina två första år inom GP-racingen.