Personligt med MXGP-världsmästaren Jeffrey Herlings

Tidigare i år firade Red Bull KTMs Jeffrey ”The Bullet” Herlings sin 24-årsdag, för att ungefär en vecka senare säkra segern i sitt hemma-Grand Prix vid holländska Assen, och samtidigt förgylla tillvaron genom att säkra titeln i MXGP. Johan Ahlberg från Fastbikes.se har träffat den nyblivne världsmästaren.

17 segrar efter 19 körda race och sitt livs första MXGP-titel gör att 2018 var en minst sagt lyckad motocross-säsong för Jeffrey Herlings. Efter sina 62 GP-segrar och 3 MX2-titlar (2012, 2013, 2016), tog Jeffrey klivet upp till MXGP-klassen till säsongen 2017, för att sluta på 2:a plats efter teamkompisen Tony Cairoli (som fick nöja sig med andraplatsen i årets MXGP).

I årets MXGP krossade den målmedvetne holländaren sina rivaler oavsett förhållanden och underlag, men hans fenomenala statistik berättar också en hel del av historien. Herlings har tidigare sagt att han levde som en "munk" för att uppnå sitt 100-procentiga pallrekord: 17 Grand Prix-segrar från de 19 han deltog i, 33 racesegrar av 38 körda race, 14 1-1 starter och endast 17 poäng från högsta möjliga utdelning (bortsett från de 50 poäng han missade under Lombardiets Grand Prix, i norra Italien, då han inte deltog på grund av skada).

Här berättar Jeffrey med sina egna ord om sig själv, sin uppväxt och sin satsning för att bli världens bästa motocrossförare:

Min pappa och min bror brukade också köra motocross, och det smittade av sig på mig. Jag började själv köra vid 4-5 års ålder, jag minns inte exakt, men efter att jag fick en mini-motocrosshoj i födelsedagspresent av mina farföräldrar. Jag gillade det och blev snabbt fast.

Precis som idag var jag tävlingsinriktad redan i unga år, och körde mitt första race redan vid sex års ålder. Vid 9 års ålder var jag redan fast besluten att bli världsbäst, och en dag berättade jag för en av mina grundskolelärare, kaxig som jag var, att jag minsann skulle tjäna mer än denne en dag. Inte värst trevligt sagt, men så bestämd och övertygad om att jag skulle bli bäst var jag. Jag lever ännu idag i samma region, och mina kompisar från den tiden påminner mig ibland om denna episod. Och det blev onekligen som jag tänkte då. Drömmen att bli världsmästare har funnits där sedan dess. Jag är inte ensam om att han den typen av dröm, men ytterst få når hela vägen. Jag är glad över att vara en av dessa.

I grunden är jag till hälften en talangfull förare, men för att nå dit jag är idag har det även krävts enormt mycket hårt arbete, och uppoffringar. Men du behöver en hel del talang också, för utan talang kommer du inte bli världsmästare hur hårt du än kämpar. Med talang och teknik kan du nå ganska långt, men det krävs också hårt arbete för att nå hela vägen till toppen. Så enkelt är det.

Jag vet flera förare som varit väldigt talangfulla, jag tänker inte säga några namn, men som aldrig vunnit några mästerskap eftersom de varit allt för lata och inte kämpat tillräckligt hårt. Med enbart talang kommer du inte hela vägen till toppen, och det gäller även personer som jobbar stenhårt men som inte har talangen som krävs.

Motocross är det jag vuxit upp med att göra, och det jag fokuserat på, men jag har även varit ganska duktig inom en del andra sporter. Jag tycker bland annat om landsvägscykling, och anser mig själv vara helt okej på det, på amatörnivå. Men jag kommer aldrig att vinna Tour de France eller andra proffstävlingar.

Jag är en strikt rutinmänniska. Varje racehelg har jag i stort sett exakt samma rutiner, så länge inget oförutsett inträffar. Jag äter alltid samma sak, pasta, sallad och lite frukt inför race 1. En timme före helgens första race har jag nyss ätit, och håller på och förbereder min personliga körutrustning. Normalt brukar jag gå och kolla på starten och några av de första varven i MX2-racet, som i regel körs en timme före MXGP. Jag är då givetvis fokuserad på nästa race. Men jag är inte stressad, sluten och i regel inte svår att handskas med inför ett race, och som min vän är du välkommen att komma in i min depåbox och önska mig lycka till. Däremot kan det se annorlunda ut efter ett race där saker och ting inte gått riktigt som tänkt, då jag kan vara betydligt mindre social och trevlig.

Jag gillar att lyssna på musik, men jag är inte den typen av förare som ”måste” lyssna på musik som uppladdning inför ett race. Det beror också på vart jag befinner mig i världen, och hur mycket jag vill vinna. Du vill alltid vinna, men det finns race som är viktigare att vinna än andra, så det kan variera lite hur min uppladdning ser ut.

En minut före start, framme vid startgrinden, är jag alltid rädd. Det är sant. I huvudet flyger det fram en salig massa strunt, som att ”jag vill inte göra det här”, ”vad håller jag på med?”, ”jag vill inte krascha, ”jag vill inte skada mig”.  Men så fort grinden faller är allt detta som bortblåst, och då är jag till hundra procent dedikerad att göra mitt yttersta. Resultatet är inte alltid det viktigaste, men jag vill göra mitt yttersta och klara mig genom racet helskinnad. Ingen vill krascha eller skada sig.

Jag har alltid fått en massa hjälp och stöttning från min familj, och teamkollegor. Däremot anser jag att jag själv är bra på att motivera mig och analysera och lista ut vad som behöver göras för att bli ännu bättre inom något visst område: ”är det jag som inte är bra nog, eller är det motorcykeln, eller något annat som måste finslipas?” Resultaten visar svart på vitt vad du behöver bli bättre på. Jag har en egen grupp av personer inom teamet som hjälper mig med allt detta.

För dig som idag är en hängiven motocrossförare, och som siktar på toppen är det först och främst hårt arbete som gäller. Öka körmängden, träna mer och hårdare. Det är en process, steg för steg, för att nå till högsta steget på pallen. Du måste jobba hårt och köra mycket. Inget kommer gratis.  Förhoppningsvis kommer resultaten och har du tur kommer något bra team få upp ögonen för dig. Det är där det börjar, och därifrån kan du fortsätta att avancera till ett fabriksteam och GP-racingen. Det är en långsam process som kräver år av målmedveten satsning, uppoffringar och hårt arbete. Att påbörja denna process vid 25 års ålder är för sent, då har bussen redan avgått...